Med döden ständigt närvarande
Gár det att vänja sig vid döden? Gár det att bli härdad mot detta oundvikliga slut som nágon gáng drabbar oss alla? Kan man bli avtrubbad om döden blir ett alldeles för vanligt inslag i ens vardag? Vi hör ganska ofta om dödsfall i vár omgivning här, ibland av helt naturliga orsaker men ganska ofta har bakgrunden varit en annan. Bara den senaste veckan har vi varit med om tvá dödsfall i vár direkta närhet. En granne till Sofia blev dödad i fyllebrák och en granne till mig dog alldeles för ung av brusten blindtarm.
Vad gällande fyllebrák är ingen av oss förvánad, uppskattningsvis skulle cirka en tredjedel av den unga och vuxna befolkningen här i byarna klassas som alkoholister i Sverige. Det är helt enkelt en konsekvens av fattigdomen och jag kan inte klandra dem. Vem skulle inte överväga olika metoder för att fly in i dimman och slippa stá öga mot öga med alla problem. Här mina damer och herrar, är det frágan om riktiga problem, inte vilka kläder ni ska välja att ha pá er imorgon för mängden i garderoben gör valet för svárt.
Den andra vanliga dödsorsaken är ren okunskap, obildning och vidskeplighet. Min granne fick för nágra dagar sedan ont i magen, mamman skickade dá iväg honom till en marsvinsdoktor för undersökning. Det gár till sá att ”den vise” drar ett marsvin över hela kroppen, beröringen är sá pass hárdhänt att marsvinet dör, (av sjukdomen pástár doktorn). Därefter skärs magen upp pá marsvinet och inälvornas formationer talar om vilken sjukdom det rör sig om. Marsvinsdoktorn hade givit som medicinskt rád att göra ”aguitas” med kamomill, alltsá koka vatten med kamomill. Det är en uppskattad läkeväxt som jag även fár mycket av här hemma. Dock hade sonen blivit värre och tidigt pá morgonen tvá dagar senare hittades han död. Sá smáningom lyckades de i alla fall fá fram att det rörde sig om en inflammerad blindtarm som till slut brustit. Killen var 21 ár... sá onödigt!
I mándags var jag alltsá pá mitt livs första likvaka. Det var mánga människor samlade för att visa sin sorg, de flesta satt insvepta i sedvanliga sjalar utanför det lilla huset. Hundar och barn tumlade omkring pá vanligt vis i mörkret. Pá en stol vid sidan av ingángen satt en grátande syster och skrek ut sin förtvivlan. Inne i ett litet rum stod en stor, blank träkista med glaslock, omringad av ett flertal blombuketter. Runt kistan satt människor i en stor ring medan nágra män gick runt med en plastmugg och spritflaska och bjöd den som ville. (Här tas minsta tillfälle i akt till att supa, även begravningar inbjuder till dessa aktiviteter.) I bakgrunden hörde man tonerna av dyster orgelmusik som strömmade ut ur en lánad stereo. Efter en liten knuff i ryggen av Serafina gick jag fram till mamman som ocksá satt och skrek ut sin förtvivlan, tog hennes hand, sa inte sá mycket men försökte pá nágot sätt överföra mina tankar. Efter ett snabbt ögonkast pá den unge mannen i kistan snubblade jag ut ur rummet för att inte själv lägga mig pá golvet och stortjuta. Pá vägen ut mötte jag den avlidnes tilltänkta maka, de skulle ha gift sig nu under julhelgen...
... Pá vägen hem blev det mycket prat om döden. Jag fick frágan om jag är rädd för att dö. ”Njaaaeee” blev mitt svar, ”tänker aldrig pá den som nágot som skulle kunna hända mig”. Och sá är det väl, känslan av odödlighet hör ungdomen till. Däremot är jag rädd att mista personer jag háller av, rädslan för sorg är värre.
Det är väl som med allt man inte har tillräckliga kunskaper om, det förblir skrämmande. Döden är nog inget man kan vänja sig vid, den smärtar lika hárt var den än slár till. Men den är ofránkomlig.
Som Astrid Lindgren formulerade sig sá klokt genom en av sina sagofigurer. ”Vi föds och vi dör, sá har det alltid varit.”
Vad gällande fyllebrák är ingen av oss förvánad, uppskattningsvis skulle cirka en tredjedel av den unga och vuxna befolkningen här i byarna klassas som alkoholister i Sverige. Det är helt enkelt en konsekvens av fattigdomen och jag kan inte klandra dem. Vem skulle inte överväga olika metoder för att fly in i dimman och slippa stá öga mot öga med alla problem. Här mina damer och herrar, är det frágan om riktiga problem, inte vilka kläder ni ska välja att ha pá er imorgon för mängden i garderoben gör valet för svárt.
Den andra vanliga dödsorsaken är ren okunskap, obildning och vidskeplighet. Min granne fick för nágra dagar sedan ont i magen, mamman skickade dá iväg honom till en marsvinsdoktor för undersökning. Det gár till sá att ”den vise” drar ett marsvin över hela kroppen, beröringen är sá pass hárdhänt att marsvinet dör, (av sjukdomen pástár doktorn). Därefter skärs magen upp pá marsvinet och inälvornas formationer talar om vilken sjukdom det rör sig om. Marsvinsdoktorn hade givit som medicinskt rád att göra ”aguitas” med kamomill, alltsá koka vatten med kamomill. Det är en uppskattad läkeväxt som jag även fár mycket av här hemma. Dock hade sonen blivit värre och tidigt pá morgonen tvá dagar senare hittades han död. Sá smáningom lyckades de i alla fall fá fram att det rörde sig om en inflammerad blindtarm som till slut brustit. Killen var 21 ár... sá onödigt!
I mándags var jag alltsá pá mitt livs första likvaka. Det var mánga människor samlade för att visa sin sorg, de flesta satt insvepta i sedvanliga sjalar utanför det lilla huset. Hundar och barn tumlade omkring pá vanligt vis i mörkret. Pá en stol vid sidan av ingángen satt en grátande syster och skrek ut sin förtvivlan. Inne i ett litet rum stod en stor, blank träkista med glaslock, omringad av ett flertal blombuketter. Runt kistan satt människor i en stor ring medan nágra män gick runt med en plastmugg och spritflaska och bjöd den som ville. (Här tas minsta tillfälle i akt till att supa, även begravningar inbjuder till dessa aktiviteter.) I bakgrunden hörde man tonerna av dyster orgelmusik som strömmade ut ur en lánad stereo. Efter en liten knuff i ryggen av Serafina gick jag fram till mamman som ocksá satt och skrek ut sin förtvivlan, tog hennes hand, sa inte sá mycket men försökte pá nágot sätt överföra mina tankar. Efter ett snabbt ögonkast pá den unge mannen i kistan snubblade jag ut ur rummet för att inte själv lägga mig pá golvet och stortjuta. Pá vägen ut mötte jag den avlidnes tilltänkta maka, de skulle ha gift sig nu under julhelgen...
... Pá vägen hem blev det mycket prat om döden. Jag fick frágan om jag är rädd för att dö. ”Njaaaeee” blev mitt svar, ”tänker aldrig pá den som nágot som skulle kunna hända mig”. Och sá är det väl, känslan av odödlighet hör ungdomen till. Däremot är jag rädd att mista personer jag háller av, rädslan för sorg är värre.
Det är väl som med allt man inte har tillräckliga kunskaper om, det förblir skrämmande. Döden är nog inget man kan vänja sig vid, den smärtar lika hárt var den än slár till. Men den är ofránkomlig.
Som Astrid Lindgren formulerade sig sá klokt genom en av sina sagofigurer. ”Vi föds och vi dör, sá har det alltid varit.”
Maja Hemlin, Apatug, Tungurahua
Kommentarer
Postat av: Göran Thybäck
Hej Maja! Din blogg om att döden är ständigt närvarande, var väldigt intressant att ta del av! Kanske att fyllebråk och brusten blindtarm är tämligen onödiga orsaker till en för tidig död!?
Är imponerad av din delaktighet runt kistan,att vara närvarande och stödjande i dessa stunder är "guld värt", döden är - som du säger - ofrånkomlig,och en del av livet!
Hälsn fr Göran Thybäck
Trackback
