*
*
Ecuador, vart tog du vägen?
Borta bra men hemma bäst. Jag längtar tillbaka till Ecuador. Det är först när jag sluter ögonen och släpper mina tankar lösa i sömnens värld som jag inser hur borttappad jag är i glappet mellan de olika världsdelarna och kulturerna. Att vakna upp ur sömnens grepp är som att stiga av en bergochdalbana full av loopar. Min hjärna kämpar hårt för att förstå vart någonstans i världen jag befinner mig. Jag är i alla fall glad för att svenskar antingen tittar ner i backen och kniper ihop munnen eller tittar på mig och snabbt drar mungiporna mot öronen när jag möter dem. Då slipper jag fundera på vilket språk min annars så invanda hälsningsfras ska läggas fram på. "Buenos días", "Comó esta?" eller vad säger man? Bara ett enkelt "hej" och en nick. Nej, jag leker svensk och kniper mun. Enklast så.
Här är det ingen som hälsar glatt på alla passagerare på bussen då de stiger på. Här är det ingen som frågar vart jag ska, var jag kommer ifrån och när jag tänker komma tillbaka, när jag går på vägen. Ska jag vara ärlig så minns jag inte ens om jag mötte någon när jag gick på vägen mot tågstationen i Norrköping. Jag glömde titta. Jag glömde vara levande. Ta in verkligheten. Tidspressen har redan fångat mig. Jag sitter och skriver på tåget. I Ecuador kunde jag färdas i timmar, halva dygn, utan att ens orka ta upp en bok. Folk åkte buss, inget mer. Kanske på sin höjd nystade någon upp sitt garn för att förbereda inför en stickning. På tåget är det full aktivitet med datorer, att läsa morgontidningen eller att via mobilen planera in ett lunchmöte. Lunchmöte. Det vill till att man använder tiden på rätt sätt. Här finns inget utrymme till att komma försent. Sitta på en parkbänk och vänta. Fundera.
Den svenska perfektionismen bekymrar mig. Att äta frukost i ett hem där allt och lite till finns samt där varje sak står på sin rätta plats känns ovant. Ingen kall luft som sipprar upp mellan golvspringorna och kyler ner den stol jag sitter på. Väggarna är rena och noggrant pyntade med passande tavlor och vykort. Var är spiken där knippen med örten hierba louisa alltid hängde? Var är korgen med frukt och grönt som alltid stod på golvet och blottade sin botten när veckan började lida mot sitt slut och det var dags att ta den till söndagsmarknaden för påfyllning? Här står maten snyggt uppradad i ett fyllt skafferi och kylen brummar på för att hålla hemmets värme borta från de många färskvaror som inhandlats. Kylan utanför hemmets trygga väggar når aldrig den mat jag nu äter. I mitt hem i Ecuador var natten den enda nedkylaren för de färskvaror jag där intog.
Bybussarna i Ecuador var gamla med nedslitna säten och löst hängande sladdar framme vid chauffören. Dörrarna var för det mesta alltid öppna. Ibland hängde en kille i öppningen som hoppade av för varje ny passagerare som skulle på. Han hoppade inte på förrän bussen börjat rulla. Långfärdsbussarna som tog mig runt Ecuador var oftast snygga och nya. De såg ut precis som man tänker sig att bussar ser ut. Men bussarna i Sverige har den här lilla extra designen som bara svenska saker har. Designad in i minsta detalj. För att vara perfekt. Stilfullt. För att vara svenskt.
Jennie Åström, Global Rättvisa
Me voy!
Lizseth doptes och jag blev gudmor. En fest tillagnades detta samt slogs ihop med var sorti och vi dansade trampatrampa till fyra pa morgonen. Tarfyllda och hjartslitande avsked. Slutmote i sodra Ecuador i Saraguro. Snabbvisit pa kusten i Montañita. Nu Quito for att avsluta praktiken har. Tre nattbussar under loppet av fem natter. Jag ar trott pa grund av somnbristen och kanslomassigt utmattad men kanner mig samtidigt lycklig over allt jag har fatt uppleva har samt over alla manniskor jag fatt lara kanna -bade har i Ecuador och min egen klass.
Vi lamnar Ecuador en manad innan valen ska hallas (26 april). Kampanjerna har borjat. Pa husen syns det klart och tydligt vilken kandidat och vilket parti man stoder. "La revolución ciudadana está en marcha" (Medborgarrevolutionen ar pa frammarsch) skallar fran presidenten Rafael Correa och hans parti Movimiento País, Lista 35. Partiets grona farg gar inte att missa; klart den flagga som ar overrepresenterad i landet -den vajar pa de flesta hus och det ar deras farger samt ord som visas pa olika tv-kanaler. Dock sa bankar mitt ecuadorianska hjarta mer for El partido socialista, Frente Amplio, Lista 17 och deras roda farg. Det ar mer mitt Ecuador. I Imbabura har de tva ovan namnda partierna ingatt en allians infor valen och den roda och den roda flaggan har flera ganger synts tillsammans nar vi varit ivag pa ett mote eller en manifestation.
Som det verkar har Correa storst chans att bli atervald och det tycker jag ar lovande. Men det finns, som jag har markt kring Ibarra iallafall, sa manga manniskor som ar besvikna pa honom. Manniskorna pa landsbygden, och da framst ursprungsbefolkningen, kanner sig bortglomda och overgivna. De tycker inte att Correa har efterlevt sina loften och att hans politik ar mer installd pa stadsbefolkningen och utvecklingen dar. Han borjade pa vansterkanten med en socialistisk inriktning, men har mer och mer rort sig mot mitten dar det ar lattare att gora fler nojda. "I andra lander pratas det om att Ecuador ar socialistiskt, men om man lever i landet och lar kanna politiken har inser man att det bara ar ett ord; en ytlig inriktning" sade en granne till mig.
Vi i klassen har fatt uppleva olika sidor av kampanjandet. Jag kanner mig mer besviken. Hos oss har det praglats av sa mycket egoism och hycklande medan det nere i Saraguro har speglat landsbygdsmentaliteten och praglats av ett mer kollektivt och solidariskt engagemang. Visst har jag fatt uppleva gladjen i kampanjandet ocksa, jag ska inte saga att det bara varit ett propagerande for egen vinning.
Det ar inte bara det politiska bubblandet jag lamnar. Det var plagsamt att ta farval av min familj. Tararna rann pa oss alla (forutom hos Lizseth som tittade pa oss med stora ogon och undrade varfor vi betedde oss sa underligt). De skrek No se vaya (ak inte!) efter mig nar jag lamnade garden. Jag fortsatte grata nar bussen akte ivag och det gjorde ont att se Punkuwayku forsvinna utom synhall.
Nu ska jag lamna allt. Detta karleksfulla sprak; mi hija (min dotter), mi corazon (mitt hjarta), mi amor (min karlek), mi amiga (min van), mi linda (min vackra), mi reina (min drottning) fran manniskor -bade bekanta och obekanta. Omtanken och nyfikenheten som har praglat mina dagar. De fantastiska omgivningarna. De intressanta diskussionerna. Alla dessa frukter, de redan for mig kanda som aldrig forr smakat sa gott och de som jag aldrig kommit i kontakt med innan som ar helt fantastiska. Alla flator. Musikens toner och dansens rytmer. Imbaburas drakter och farger.
Men jag lamnar bara Ecuador fysiskt. En stor del av mig stannar och mycket tar jag med mig hem. Jag kommer aldrig glomma mitt Ecuador och jag hoppas verkligen att jag en dag kommer atervanda.
Regnet vraker ner utanfor fonstret och Quito ar gratt, sa gratt. Sista dagen i Ibarra var likadan. Vadret speglar sorgen over att lamna detta, men samtidigt gor vadret det lattare att aka harifran. Pa onsdag morgon (ecuadoriansk tid) lyfter vi mot Miami och pa torsdag kvall (svensk tid) landar vi pa Arlanda. Det har blir mitt sista inlagg fran Ecuador.
Cuidense mucho y hasta la victoria siempre!
Therese Bonnevier
Vi lamnar Ecuador en manad innan valen ska hallas (26 april). Kampanjerna har borjat. Pa husen syns det klart och tydligt vilken kandidat och vilket parti man stoder. "La revolución ciudadana está en marcha" (Medborgarrevolutionen ar pa frammarsch) skallar fran presidenten Rafael Correa och hans parti Movimiento País, Lista 35. Partiets grona farg gar inte att missa; klart den flagga som ar overrepresenterad i landet -den vajar pa de flesta hus och det ar deras farger samt ord som visas pa olika tv-kanaler. Dock sa bankar mitt ecuadorianska hjarta mer for El partido socialista, Frente Amplio, Lista 17 och deras roda farg. Det ar mer mitt Ecuador. I Imbabura har de tva ovan namnda partierna ingatt en allians infor valen och den roda och den roda flaggan har flera ganger synts tillsammans nar vi varit ivag pa ett mote eller en manifestation.
Som det verkar har Correa storst chans att bli atervald och det tycker jag ar lovande. Men det finns, som jag har markt kring Ibarra iallafall, sa manga manniskor som ar besvikna pa honom. Manniskorna pa landsbygden, och da framst ursprungsbefolkningen, kanner sig bortglomda och overgivna. De tycker inte att Correa har efterlevt sina loften och att hans politik ar mer installd pa stadsbefolkningen och utvecklingen dar. Han borjade pa vansterkanten med en socialistisk inriktning, men har mer och mer rort sig mot mitten dar det ar lattare att gora fler nojda. "I andra lander pratas det om att Ecuador ar socialistiskt, men om man lever i landet och lar kanna politiken har inser man att det bara ar ett ord; en ytlig inriktning" sade en granne till mig.
Vi i klassen har fatt uppleva olika sidor av kampanjandet. Jag kanner mig mer besviken. Hos oss har det praglats av sa mycket egoism och hycklande medan det nere i Saraguro har speglat landsbygdsmentaliteten och praglats av ett mer kollektivt och solidariskt engagemang. Visst har jag fatt uppleva gladjen i kampanjandet ocksa, jag ska inte saga att det bara varit ett propagerande for egen vinning.
Det ar inte bara det politiska bubblandet jag lamnar. Det var plagsamt att ta farval av min familj. Tararna rann pa oss alla (forutom hos Lizseth som tittade pa oss med stora ogon och undrade varfor vi betedde oss sa underligt). De skrek No se vaya (ak inte!) efter mig nar jag lamnade garden. Jag fortsatte grata nar bussen akte ivag och det gjorde ont att se Punkuwayku forsvinna utom synhall.
Nu ska jag lamna allt. Detta karleksfulla sprak; mi hija (min dotter), mi corazon (mitt hjarta), mi amor (min karlek), mi amiga (min van), mi linda (min vackra), mi reina (min drottning) fran manniskor -bade bekanta och obekanta. Omtanken och nyfikenheten som har praglat mina dagar. De fantastiska omgivningarna. De intressanta diskussionerna. Alla dessa frukter, de redan for mig kanda som aldrig forr smakat sa gott och de som jag aldrig kommit i kontakt med innan som ar helt fantastiska. Alla flator. Musikens toner och dansens rytmer. Imbaburas drakter och farger.
Men jag lamnar bara Ecuador fysiskt. En stor del av mig stannar och mycket tar jag med mig hem. Jag kommer aldrig glomma mitt Ecuador och jag hoppas verkligen att jag en dag kommer atervanda.
Regnet vraker ner utanfor fonstret och Quito ar gratt, sa gratt. Sista dagen i Ibarra var likadan. Vadret speglar sorgen over att lamna detta, men samtidigt gor vadret det lattare att aka harifran. Pa onsdag morgon (ecuadoriansk tid) lyfter vi mot Miami och pa torsdag kvall (svensk tid) landar vi pa Arlanda. Det har blir mitt sista inlagg fran Ecuador.
Cuidense mucho y hasta la victoria siempre!
Therese Bonnevier
Spraksvarigheter
Det ar sa manga tankar och upplevelser som snurrar i mitt huvud, jag blir alldeles yr. Nu har vi en vecka kvar i byn och det ar sa mycket jag skulle kunna skriva om, moten, manniskor och upplevelser som jag har varit med om.
Harom dagen nar jag satt med familjen och at middag, bestaende av en mustig gronsakssoppa kom en gammal kvinna och halsade pa. Hon hade med sig en spann med komjolk, mjolken var en gava till mig. I varan familj har vi ingen ko och det ar inte ofta det bjuds pa den drycken sa det var en lyxvara som kvinnan kom med.
Kvinnan heter Marta och vi brukar motas var och varannan morgon nar jag gar min promenad ner for kullarna for att komma till "centrum " av byn. Hon har en akerplatt ijamte vagen dar jag brukar ga. Marta brukar sta och arbeta pa akern nar jag passerar. Marta talar bara Kichwa och ingen spanska sa vi brukar inte ha nagra langre samtal utan vi halsar pa varandra med ett Hogljutt Alavado!! (Goddag)
Varan besokare blir bjuden pa soppa. Familjen och Marta sitter och pratar pa kichwa, Jag sitter och lyssnar. Sen pratar vi lite om Sverige och att min hemresa narmar sig. Plotsligt borjar Kvinnan grata, utan nagon forvarning. Hon grater och jag forstar inte varfor. Maria min vardmamma berattar han tararna kommer sig av en kansla av utanforskap. Kvinnan pratar och Maria oversatter. Den gamla kvinnan forstar inte och kan inte tala spanska, hon ar ledsen for att hennes pappa aldrig lat henne lara sig. Hon sager att hon ar ledsen for att hon inte kan tala med folk utanfor byn, kan inte tala med mestiser, folk ifran staden. Det ar svart att se pa hur tararna faller. Ofta kan de aldre mannen tala spanska men kvinnor over 55 talar sallan spanska. De har alltid fatt halla sig hemma i byn och inte fatt nagon mojlighet att utbilda sig.
Tararna torkar, vi sitter och leker lite med lilla Nataly. Ibland gar det att gora sig forstadd utan ord. Vi skrattar at bebisen. Nataly har precis borjat forsoka gora lite olika laten som kanske snart borjar likna ord. Jag undrar vilka ord hon kommer att uttala forst, kommer de att bli pa spanska eller kichwa? I varan by talar alla barn bade spanska och kichwa, skolan ar tvasprakig. Men pa manga andra hall haller kichwan helt pa att do ut. Speciellt i staderna. Det ar sorligt att tanka pa att de unga foraldrar som forstar men inte talar kichwa inte heller kopmmer kunna lara sina barn att tala, det gar fort att forlora ett sprak.
Min forhoppnig ar att Nataly ska lara sig de bada spraken, och sa har aven mamma Maria sagt att hon ska gora. Jag hoppas att man ska borja varna mer om sin bakgrund och sitt arv, vara stolt over sitt ursprung.
Marta reser sig for att ga. Det sista hon sager ar att hon kommer sakna vara morgonmoten, vara Alavadomoten. Jag kommer sakna den har byn, det ar sant, es la verdad!!!
Linnea Jonasson,Chimborazo, Sanancahuan alto
Harom dagen nar jag satt med familjen och at middag, bestaende av en mustig gronsakssoppa kom en gammal kvinna och halsade pa. Hon hade med sig en spann med komjolk, mjolken var en gava till mig. I varan familj har vi ingen ko och det ar inte ofta det bjuds pa den drycken sa det var en lyxvara som kvinnan kom med.
Kvinnan heter Marta och vi brukar motas var och varannan morgon nar jag gar min promenad ner for kullarna for att komma till "centrum " av byn. Hon har en akerplatt ijamte vagen dar jag brukar ga. Marta brukar sta och arbeta pa akern nar jag passerar. Marta talar bara Kichwa och ingen spanska sa vi brukar inte ha nagra langre samtal utan vi halsar pa varandra med ett Hogljutt Alavado!! (Goddag)
Varan besokare blir bjuden pa soppa. Familjen och Marta sitter och pratar pa kichwa, Jag sitter och lyssnar. Sen pratar vi lite om Sverige och att min hemresa narmar sig. Plotsligt borjar Kvinnan grata, utan nagon forvarning. Hon grater och jag forstar inte varfor. Maria min vardmamma berattar han tararna kommer sig av en kansla av utanforskap. Kvinnan pratar och Maria oversatter. Den gamla kvinnan forstar inte och kan inte tala spanska, hon ar ledsen for att hennes pappa aldrig lat henne lara sig. Hon sager att hon ar ledsen for att hon inte kan tala med folk utanfor byn, kan inte tala med mestiser, folk ifran staden. Det ar svart att se pa hur tararna faller. Ofta kan de aldre mannen tala spanska men kvinnor over 55 talar sallan spanska. De har alltid fatt halla sig hemma i byn och inte fatt nagon mojlighet att utbilda sig.
Tararna torkar, vi sitter och leker lite med lilla Nataly. Ibland gar det att gora sig forstadd utan ord. Vi skrattar at bebisen. Nataly har precis borjat forsoka gora lite olika laten som kanske snart borjar likna ord. Jag undrar vilka ord hon kommer att uttala forst, kommer de att bli pa spanska eller kichwa? I varan by talar alla barn bade spanska och kichwa, skolan ar tvasprakig. Men pa manga andra hall haller kichwan helt pa att do ut. Speciellt i staderna. Det ar sorligt att tanka pa att de unga foraldrar som forstar men inte talar kichwa inte heller kopmmer kunna lara sina barn att tala, det gar fort att forlora ett sprak.
Min forhoppnig ar att Nataly ska lara sig de bada spraken, och sa har aven mamma Maria sagt att hon ska gora. Jag hoppas att man ska borja varna mer om sin bakgrund och sitt arv, vara stolt over sitt ursprung.
Marta reser sig for att ga. Det sista hon sager ar att hon kommer sakna vara morgonmoten, vara Alavadomoten. Jag kommer sakna den har byn, det ar sant, es la verdad!!!
Linnea Jonasson,Chimborazo, Sanancahuan alto
Gammal skepsis kan forandras
"For 20-30 ar sedan var vi ursprungsfolk tvugna att knaboja och ta av hatten varje gang en mestis eller vit gick forbi, annars blev vi slagna och illa behandlade"
- Ofta berattar byborna om minnen de har fran forr, en historia lika otack som den ar farsk. Jag forstar att manga var skeptiska nar jag och Linnea anlande till denna by som har varit sa utsatt av diskriminering av mestiser som kommit utifran.
Och nu nar tiden har i byn, som blivit som mitt hemma, och i detta land, som jag lart mig att alska, borjar sina ser jag tillbaka pa min tid har.
Jag kanner att jag inte alls ar mest stolt over att ha gett en del klasser i skolorna om olika amnen. Det jag ar mest stolt over ar nog att jag har fatt de aldre kvinnorna i byn - de som var mest skeptiska nar vi kom hit, de som inte vagade se eller halsa pa oss - att de har borjat le mot oss, halsa pa oss och acceptera varan vistelse i deras by. Det gor mig stolt och glad. Forundrad over hur de har andrat installning, vagat lita.
Om 2 veckor ar vi tillbaka till Sverige, ett sverige som aldrig kommer bli detsamma for mig efter 5 manader i Ecuador.
Johanna i Sanancahuan Alto
Chimborazo
Bus(s)liv
Att aka buss i Ecuador ar en speciell upplevelse. Vare sig du aker med lokalbussen eller en buss som tar dig till mer fjarran destinationer. Det som kannetecknar de bada kategorierna ar att de kor otroligt fort, tutar i tid och otid samt slapper ut svarta moln efter sig. Farten kan inte namnas manga ganger nog. Det gar i en sadan hog hastighet att jag under vissa turer trott att busschaufforen misstagit sig sjalv for att vara flygplanspilot redo att lyfta fran marken.
Bussarna ar pyntade med citat fran Bibeln, bilder av Che Guevara, Heinekenburkar, inplastade gosdjur och politiska budskap.
Pa lokalbussarna skumpar det mer eftersom vagarna ar samre upp till byarna. Och for att bussarna ar i samre skick. Vissa bussar verkar sakna dampning och da lyfter jag sakert 3 decimeter ifran satet.
Jag tycker dock om att det inte ar sa principfast; man kan kliva pa och av lite varstans. Dorren ar alltid oppen! Aven bildligt talat.
Busschaufforen har alltid en medarbetare. En sidekick. Den har personen fungerar som inkastare, tar hand om betalningen, underhall av bussen och drommer sjalv om att en dag kora bussen.
Pa langfardsbussarna kan man fa mojlighet att kopa det mesta som kan intas, likt i vantan pa ett sportevenemang hemma. Det saljs chips, notter, grillat kott, brod, yoghurt, frukt, glass, lask och potatis bland annat. Sedan finns det de som bjuder pa en show. Rappare. Clowner. Poeter. Gitarrister.
En annan strategi ar att beratta sitt livs historia for att sedan dela ut karameller till passagerarna i hopp om att de ska lamna pengar for godiset.
Filmer visas ofta. Filmer med mycket pang pang, slagsmal eller karatesparkar ar overrepresenterade.
Det ar ofta som jag ar irriterad pa att skumpa upp och ner pa satet samt pa inkastarens hoga och enerverande skrikande men jag har en kansla av att jag kommer sakna det orsiga nojet som en busstur i detta land bjuder pa nar jag nasta gang satter mig en buss i Sverige.
Bussarna ar pyntade med citat fran Bibeln, bilder av Che Guevara, Heinekenburkar, inplastade gosdjur och politiska budskap.
Pa lokalbussarna skumpar det mer eftersom vagarna ar samre upp till byarna. Och for att bussarna ar i samre skick. Vissa bussar verkar sakna dampning och da lyfter jag sakert 3 decimeter ifran satet.
Jag tycker dock om att det inte ar sa principfast; man kan kliva pa och av lite varstans. Dorren ar alltid oppen! Aven bildligt talat.
Busschaufforen har alltid en medarbetare. En sidekick. Den har personen fungerar som inkastare, tar hand om betalningen, underhall av bussen och drommer sjalv om att en dag kora bussen.
Pa langfardsbussarna kan man fa mojlighet att kopa det mesta som kan intas, likt i vantan pa ett sportevenemang hemma. Det saljs chips, notter, grillat kott, brod, yoghurt, frukt, glass, lask och potatis bland annat. Sedan finns det de som bjuder pa en show. Rappare. Clowner. Poeter. Gitarrister.
En annan strategi ar att beratta sitt livs historia for att sedan dela ut karameller till passagerarna i hopp om att de ska lamna pengar for godiset.
Filmer visas ofta. Filmer med mycket pang pang, slagsmal eller karatesparkar ar overrepresenterade.
Det ar ofta som jag ar irriterad pa att skumpa upp och ner pa satet samt pa inkastarens hoga och enerverande skrikande men jag har en kansla av att jag kommer sakna det orsiga nojet som en busstur i detta land bjuder pa nar jag nasta gang satter mig en buss i Sverige.
En dag ar inte nog, men battre an ingen
Som kvinna, och da speciellt som utlandsk kvinna, ar det ratt jobbigt att ga pa gatorna i manga stader har. Det ropas, det visslas och det smackas ifran mannen vi passerar. I´ve had it up to here (jag haller min hogerhand i hojd med harfastet) med detta beteende! Jag bemoter ljuden med arga ogon och ihopknipen mun. Ibland gor jag tecken med fingrarna i smyg for att fa avreagera mig lite.
Jag forstar inte vad de vill uppna med beteendet? Tror de att det uppskattas, att det ar sa jag vill bli behandlad? Ar de ute efter att forodmjuka mig? Eller tycker de inte att vi kvinnor som inte ar deras fruar, systrar eller modrar ar nagot annat an vandrande objekt? Jag kanske inte alls borde lagga sa stor vikt vid det, men jag ogillar det starkt. Och jag ar sa trott pa det. Det kanns sa respektlost.
Vid matbordet hos min vardfamilj ar Teresa den som serverar maten. Hon ar aven den som lagar maten, tvattar, diskar, stadar och tar hand om barnen. Sedan jag kom hit har Teresa lamnat byn ungefar tio ganger. For det mesta lamnar hon inte ens garden. Om maten pa bordet inte duger far hon hora det, om saltet blivit fuktigt far hon slanga bort det och om tevattnet svalnat far hon koka upp det pa nytt!
Edelina, Manuels syster, ar tva ar aldre an mig. Hon borde ha gift sig for langesedan anser manga har. Edelina vill inte gifta sig. Inte an. Hon har redan en universitetsutbildning och vill garna arbeta som larare. Just nu har hon dock varit utan arbete sedan i december. Edelina har en pojkvan, men det ar det bara jag och Nelly som vet. Om hennes mor Carmen far reda pa det sa maste hon gifta sig pa en gang och darfor haller hon det hemligt. For ungefar tre ar sedan hade Edelina ett forhallande med en kille som hon tyckte valdigt mycket om. Hon holl aven det forhallandet hemligt eftersom hon inte da heller tyckte det var tid for att gifta sig. Dock sa fick hennes pappa reda pa saken och det blev ett otroligt liv. Dag for brollop sattes till och med. Edelina grat i flera dagar, har hon berattat for mig, och vid ett tillfalle tankte hon forsvinna hemifran. Men av respekt och karlek gentemot hennes foraldrar gjorde hon istallet slut pa forhallandet och allt atergick till det normala...
Pa sondag ar det den internationella kvinnodagen. I var parroq Esperanza ska dagen firas med ett evenemang pa torget. Det ska bakas, lagas mat, dansas och broderas. Ett valdigt fint initiativ och bra att dagen uppmarksammas, men jag kanner mig lite kluven infor hur den kommer att firas...
Therese Bonnevier
Jag forstar inte vad de vill uppna med beteendet? Tror de att det uppskattas, att det ar sa jag vill bli behandlad? Ar de ute efter att forodmjuka mig? Eller tycker de inte att vi kvinnor som inte ar deras fruar, systrar eller modrar ar nagot annat an vandrande objekt? Jag kanske inte alls borde lagga sa stor vikt vid det, men jag ogillar det starkt. Och jag ar sa trott pa det. Det kanns sa respektlost.
Vid matbordet hos min vardfamilj ar Teresa den som serverar maten. Hon ar aven den som lagar maten, tvattar, diskar, stadar och tar hand om barnen. Sedan jag kom hit har Teresa lamnat byn ungefar tio ganger. For det mesta lamnar hon inte ens garden. Om maten pa bordet inte duger far hon hora det, om saltet blivit fuktigt far hon slanga bort det och om tevattnet svalnat far hon koka upp det pa nytt!
Edelina, Manuels syster, ar tva ar aldre an mig. Hon borde ha gift sig for langesedan anser manga har. Edelina vill inte gifta sig. Inte an. Hon har redan en universitetsutbildning och vill garna arbeta som larare. Just nu har hon dock varit utan arbete sedan i december. Edelina har en pojkvan, men det ar det bara jag och Nelly som vet. Om hennes mor Carmen far reda pa det sa maste hon gifta sig pa en gang och darfor haller hon det hemligt. For ungefar tre ar sedan hade Edelina ett forhallande med en kille som hon tyckte valdigt mycket om. Hon holl aven det forhallandet hemligt eftersom hon inte da heller tyckte det var tid for att gifta sig. Dock sa fick hennes pappa reda pa saken och det blev ett otroligt liv. Dag for brollop sattes till och med. Edelina grat i flera dagar, har hon berattat for mig, och vid ett tillfalle tankte hon forsvinna hemifran. Men av respekt och karlek gentemot hennes foraldrar gjorde hon istallet slut pa forhallandet och allt atergick till det normala...
Pa sondag ar det den internationella kvinnodagen. I var parroq Esperanza ska dagen firas med ett evenemang pa torget. Det ska bakas, lagas mat, dansas och broderas. Ett valdigt fint initiativ och bra att dagen uppmarksammas, men jag kanner mig lite kluven infor hur den kommer att firas...
Therese Bonnevier
Amazonas öppna sár
Karnavalfirande i Guaysimi i orienten med familjen. Under den första dagen pa karnavalen var det en parad och alla saraguros, som flyttat till eller var pa besök i Guaysimi hade klätt upp sig i sina traditionella kläder för att delta i taget. En stackars asna som pappa Miguel red kläddes upp med ballonger och glittrade fransar. Redan när den kom till centrum där paraden skulle ga av stapeln var den genom svettig. Grimman den hade var av ett plastaktigt rep och efter all den tid som grimman nätt mot den stackars mulen hade det bildats tva djupa skavsar i form av öppna, fuktiga, röda faror som gick tvärs över mulen. När paraden var slut och asnan skulle fraktas hem bands den fast pa ett flak dár även vi mánniskor akte. Repet som höll den fast drogs at da bilen började aka och asnan stretade pa det öppna flaket. Grimman som gick strax under ögat akte in i det öppna ögat medan asnas stretade och det bilades en flod av tarar under det atstramade repet. Jag led mycket med den lilla asna och försökte papeka flera ganger hur grimman gjorde den illa. Det fixar vi när vi kommer hem sade de andra. Inte fick den asnan nagon ny grimma och nar den nagra dagar senare skulle mala sockerrör sag jag hur det kröp sma flugor och djur i skavsaren.
Regskogen är oerhört frisk, grönskade och vacker. Där jag var fanns det mycket uppodlad mark och jag gick bara en liten sväng i regnskogen för att ta mig till familjens bananplantage. Under den tiden han jag tjänna att jag aldrig ville ta mig därifran. Jag badade ocksa i en kristallklar flod i Zamora, pa vágen hem. Senare mötte jag upp handledare och parkamrat Asa i ett samhälle mer norrut där det nästan bara bodde saraguros. Där fanns det änn mindre regskog och änn mer uppodlad akermark. Hela regskogen betäcks av stora upprivna sar dár inte längre frodiga träd far växa. I Sverige tycker jag att det är charmigt med ängar och öppna landskap men i regnskogen blir öppenheten ful och sarliknande. Vad är sillnaden? Varför har människor i Amazonas inte samma rätt, enligt mig, att odla grödor pa bördig mark som bönder som värnar om öppna landskap i Sverige? Skillnaden är ingen. Och faktum är att varenda betande ko som haller skogarna borta är överflódig och ett hot mot naturen. Visst ska vi odla sa att vi far mat pa bordet men de som behöver mest mark av det som tidigare varit vacker skog är just betande kor som sedan kommer att befinna sig pa varat matbord eller som haller oss med mjölk. Ja vi far nog bli veganer allihop om vi vill bevara regnskog samt svensk löv, tall och granskog.
Jennie Áström
Regskogen är oerhört frisk, grönskade och vacker. Där jag var fanns det mycket uppodlad mark och jag gick bara en liten sväng i regnskogen för att ta mig till familjens bananplantage. Under den tiden han jag tjänna att jag aldrig ville ta mig därifran. Jag badade ocksa i en kristallklar flod i Zamora, pa vágen hem. Senare mötte jag upp handledare och parkamrat Asa i ett samhälle mer norrut där det nästan bara bodde saraguros. Där fanns det änn mindre regskog och änn mer uppodlad akermark. Hela regskogen betäcks av stora upprivna sar dár inte längre frodiga träd far växa. I Sverige tycker jag att det är charmigt med ängar och öppna landskap men i regnskogen blir öppenheten ful och sarliknande. Vad är sillnaden? Varför har människor i Amazonas inte samma rätt, enligt mig, att odla grödor pa bördig mark som bönder som värnar om öppna landskap i Sverige? Skillnaden är ingen. Och faktum är att varenda betande ko som haller skogarna borta är överflódig och ett hot mot naturen. Visst ska vi odla sa att vi far mat pa bordet men de som behöver mest mark av det som tidigare varit vacker skog är just betande kor som sedan kommer att befinna sig pa varat matbord eller som haller oss med mjölk. Ja vi far nog bli veganer allihop om vi vill bevara regnskog samt svensk löv, tall och granskog.
Jennie Áström
Att ta saken i egna händer
Det är ingen nyhet att byrákratin i det här landet är enorm och att alla processer gár oerhört segt, till dessa hör även rättsväsendet som ocksá är gravt besudlat av korruption.
I las comunidades, som man ofta brukar benämna indianbyarna, ráder en mycket kollektiv anda. Förutom mingas som brukar ordnas med jämna mellanrum dá byborna gár ihop och gräver ett dike till exempel, hjälper man alltid varandra. När det vankas bröllop, dop, begravning eller när grannen har blivit sjuk och inte kan försörja familjen, ja dá rycker man in. Likasá om grannen skulle fá inbrott sá ingriper alla.
Detta verkar för mig som ett sätt att ersätta en stat som saknar sociala skyddsnät, men väldigt sympatiskt och solidariskt. Under gárdagens kvällsprat med min värdpappa som till yrket är advokat, fick jag en föreläsning om indianernas eget ”rättsväsende”, som är omedelbart och alldeles gratis.
För att beskriva i case.
En kvinna blir misshandlad av sin man, hon gár dá till sin familj som gár till byns president, el cabildo. De diskuterar átgärder och kallar direkt samman de inblandade, maken, hustrun och báda familjerna. Där blir det ett litet förhör och mannen frágas ut om bakomliggande orsaker till sitt handlande. Hela byn samlas och mannen fár sitt straff, det kan till exempel vara att bada i brännässlor inför hela byns befolkning eller att fá nágra slag med piskan. Därefter ska han be om förlátelse, vilket kan págá i timmar. Kvinnan fár nu avgöra om hon vill ta tillbaka sin man eller kasta ut honom, i det senare fallet máste han lämna byn och aldrig komma tillbaka. Fár han stanna men gör om samma sak blir straffet hárade den här gángen.
Straffet i sig är egentligen skammen, alla vet vem du är och vad du har gjort, alla kommer slänga blickar efter dig och prata om dig láng tid framöver. Det kan vara svárt att förstá när man kommer frán ett sá individualistiskt land som Sverige men här är man otroligt beroende av sin familj, sina grannar och hela ens omgivning.
När Segundo José beskriver rättssystemet verkar det praktiskt och bra, men det bygger ju pá att kvinnan i det här fallet vágar söka hjälp. Det vanligaste antar jag är att hon redan är sá pass kuvad och inte vágar vända sig át nágot háll. Dessutom har jag hört talas om ”rättegángar” som gátt överstyr och slutat i lynchningar, där den ”átalade” helt enkelt blivit dödad.
Det finns som vanligt inget svart eller vitt här i världen, men när staten är otillräcklig sá vad verkar rimligare än att ta saken i egna händer?
Maja Hemlin- Söderberg
Apatug, Tungurahua
I las comunidades, som man ofta brukar benämna indianbyarna, ráder en mycket kollektiv anda. Förutom mingas som brukar ordnas med jämna mellanrum dá byborna gár ihop och gräver ett dike till exempel, hjälper man alltid varandra. När det vankas bröllop, dop, begravning eller när grannen har blivit sjuk och inte kan försörja familjen, ja dá rycker man in. Likasá om grannen skulle fá inbrott sá ingriper alla.
Detta verkar för mig som ett sätt att ersätta en stat som saknar sociala skyddsnät, men väldigt sympatiskt och solidariskt. Under gárdagens kvällsprat med min värdpappa som till yrket är advokat, fick jag en föreläsning om indianernas eget ”rättsväsende”, som är omedelbart och alldeles gratis.
För att beskriva i case.
En kvinna blir misshandlad av sin man, hon gár dá till sin familj som gár till byns president, el cabildo. De diskuterar átgärder och kallar direkt samman de inblandade, maken, hustrun och báda familjerna. Där blir det ett litet förhör och mannen frágas ut om bakomliggande orsaker till sitt handlande. Hela byn samlas och mannen fár sitt straff, det kan till exempel vara att bada i brännässlor inför hela byns befolkning eller att fá nágra slag med piskan. Därefter ska han be om förlátelse, vilket kan págá i timmar. Kvinnan fár nu avgöra om hon vill ta tillbaka sin man eller kasta ut honom, i det senare fallet máste han lämna byn och aldrig komma tillbaka. Fár han stanna men gör om samma sak blir straffet hárade den här gángen.
Straffet i sig är egentligen skammen, alla vet vem du är och vad du har gjort, alla kommer slänga blickar efter dig och prata om dig láng tid framöver. Det kan vara svárt att förstá när man kommer frán ett sá individualistiskt land som Sverige men här är man otroligt beroende av sin familj, sina grannar och hela ens omgivning.
När Segundo José beskriver rättssystemet verkar det praktiskt och bra, men det bygger ju pá att kvinnan i det här fallet vágar söka hjälp. Det vanligaste antar jag är att hon redan är sá pass kuvad och inte vágar vända sig át nágot háll. Dessutom har jag hört talas om ”rättegángar” som gátt överstyr och slutat i lynchningar, där den ”átalade” helt enkelt blivit dödad.
Det finns som vanligt inget svart eller vitt här i världen, men när staten är otillräcklig sá vad verkar rimligare än att ta saken i egna händer?
Maja Hemlin- Söderberg
Apatug, Tungurahua
Ett liv utan bokstäver till ända
Cirka 10% av befolkningen i Ecuador ar analfabeter. Min farmor Carmen har i Ecuador ar en av dem. Eller hon var en av dem, rattare skrivet. I och med ett projekt som utfors pa uppdrag av Correas regering har Carmen borjat studera tre kvallar i veckan. Hon far lara sig lasa, skriva och rakna.
For nagra veckor sedan satt vi i koket och ljudade oss igenom alfabetet. Hon tranade aven pa att skriva bokstaverna, bade i versaler och germaner. Nu om kvallarna tranar hon pa att multiplicera samt att dividera.
Det ar sa svart att forestalla sig hur ett bokstavslost sprak ar. For mig ar det sa sjalvklart och bokstaverna rullar omedvetet framfor mina ogon nar jag tanker pa ett ord eller en mening.
Jag kommer ihag att jag i borjan av min tid har fragade Carmen om hur ordet hon just sagt till mig stavades; om det borjade pa ett b eller ett p. Hon sag bekymrad ut och smakade lange pa ordet innan hon svarade att hon inte visste.
Nar vi for nagra veckor sedan akte pa en brollopsfest tillsammans var det en djungel av bussar att valja mellan. Hon irrade fram och tillbaka. Jag forstod forst inte varfor vi kranglade omkring sa mycket. Jag sade till Carmen att det stod var destination pa en buss och hon fragade mig vilken och jag pekade pa den mitt framfor oss. Da insag jag att hon inte kunde utlasa skyltarna.
Att inte kunna ta del av skriven information skulle jag tanka gor en sa avskarmad och begransad. Att inte forsta skyltarna, tidningsartiklarna eller bockernas innehall -bara for att namna nagra exempel- forvandlar inte det mycket i vardagen till obegripliga krumelurer? Men vad vet jag? Det ar svart att forestalla sig. Det ar en sak nar man befinner sig pa en plats dar spraket ar frammande, men nar det galler spraket man talar forestaller jag mig att det kanns forlamande.
Carmen ar en kvinna med stor lust att lara. Hon ar en engagerad kvinna som standigt ar intresserad av nya saker. Hon har manga planer for framtiden. Forra aret var hon ordforande i byn och da sag hon till att ett samlingshus byggdes, att vagen blev stenbelagd samt att belysning sattes upp langs vagen. Hon har en lokal pa marknaden i Ibarra dar hon saljer traditionella klader och har precis utsetts till ordforande for ett kooperativ for lanande och sparande for kvinnor.
Carmen vet att laskunnighet ar en fordel nar hon engagerar sig sa mycket som hon gor och nast intill ett maste for att mer aktivt kunna delta i olika organisationer och projekt. Hon ar inte radd. Hon vagar. Hon ljudar hogt och raknar pa fingrarna. Varfor skulle hon vara radd eller skammas? Varfor skulle hon inte fraga vad det ar som star i tidningen eller hur ett visst ord uttalas?
Carmens yngsta barnbarn Lizett far helt andra forutsattningar. Lizett ar endast 2 ar och varje mandag kommer en lararinna hem till huset for att "leka" med Lizett i en timme. De pysslar ihop; skriver, ritar och laser.
Carmen ar 50 ar och det ar inte sa langesedan hon var en liten flicka. Forandringarna ar pa frammarsch, det ar mycket som hander i Ecuador nu. Det ar ett land som bubblar.
Therese Bonnevier
For nagra veckor sedan satt vi i koket och ljudade oss igenom alfabetet. Hon tranade aven pa att skriva bokstaverna, bade i versaler och germaner. Nu om kvallarna tranar hon pa att multiplicera samt att dividera.
Det ar sa svart att forestalla sig hur ett bokstavslost sprak ar. For mig ar det sa sjalvklart och bokstaverna rullar omedvetet framfor mina ogon nar jag tanker pa ett ord eller en mening.
Jag kommer ihag att jag i borjan av min tid har fragade Carmen om hur ordet hon just sagt till mig stavades; om det borjade pa ett b eller ett p. Hon sag bekymrad ut och smakade lange pa ordet innan hon svarade att hon inte visste.
Nar vi for nagra veckor sedan akte pa en brollopsfest tillsammans var det en djungel av bussar att valja mellan. Hon irrade fram och tillbaka. Jag forstod forst inte varfor vi kranglade omkring sa mycket. Jag sade till Carmen att det stod var destination pa en buss och hon fragade mig vilken och jag pekade pa den mitt framfor oss. Da insag jag att hon inte kunde utlasa skyltarna.
Att inte kunna ta del av skriven information skulle jag tanka gor en sa avskarmad och begransad. Att inte forsta skyltarna, tidningsartiklarna eller bockernas innehall -bara for att namna nagra exempel- forvandlar inte det mycket i vardagen till obegripliga krumelurer? Men vad vet jag? Det ar svart att forestalla sig. Det ar en sak nar man befinner sig pa en plats dar spraket ar frammande, men nar det galler spraket man talar forestaller jag mig att det kanns forlamande.
Carmen ar en kvinna med stor lust att lara. Hon ar en engagerad kvinna som standigt ar intresserad av nya saker. Hon har manga planer for framtiden. Forra aret var hon ordforande i byn och da sag hon till att ett samlingshus byggdes, att vagen blev stenbelagd samt att belysning sattes upp langs vagen. Hon har en lokal pa marknaden i Ibarra dar hon saljer traditionella klader och har precis utsetts till ordforande for ett kooperativ for lanande och sparande for kvinnor.
Carmen vet att laskunnighet ar en fordel nar hon engagerar sig sa mycket som hon gor och nast intill ett maste for att mer aktivt kunna delta i olika organisationer och projekt. Hon ar inte radd. Hon vagar. Hon ljudar hogt och raknar pa fingrarna. Varfor skulle hon vara radd eller skammas? Varfor skulle hon inte fraga vad det ar som star i tidningen eller hur ett visst ord uttalas?
Carmens yngsta barnbarn Lizett far helt andra forutsattningar. Lizett ar endast 2 ar och varje mandag kommer en lararinna hem till huset for att "leka" med Lizett i en timme. De pysslar ihop; skriver, ritar och laser.
Carmen ar 50 ar och det ar inte sa langesedan hon var en liten flicka. Forandringarna ar pa frammarsch, det ar mycket som hander i Ecuador nu. Det ar ett land som bubblar.
Therese Bonnevier
Tungurahua spyr aska
Den här synen möttes jag av pá juldagen, borstandes tänderna runt husknuten. Har jag inte vacker utsikt, sá säg.
Maja Hemlin, Apatug, Tungurahua
Med döden ständigt närvarande
Gár det att vänja sig vid döden? Gár det att bli härdad mot detta oundvikliga slut som nágon gáng drabbar oss alla? Kan man bli avtrubbad om döden blir ett alldeles för vanligt inslag i ens vardag? Vi hör ganska ofta om dödsfall i vár omgivning här, ibland av helt naturliga orsaker men ganska ofta har bakgrunden varit en annan. Bara den senaste veckan har vi varit med om tvá dödsfall i vár direkta närhet. En granne till Sofia blev dödad i fyllebrák och en granne till mig dog alldeles för ung av brusten blindtarm.
Vad gällande fyllebrák är ingen av oss förvánad, uppskattningsvis skulle cirka en tredjedel av den unga och vuxna befolkningen här i byarna klassas som alkoholister i Sverige. Det är helt enkelt en konsekvens av fattigdomen och jag kan inte klandra dem. Vem skulle inte överväga olika metoder för att fly in i dimman och slippa stá öga mot öga med alla problem. Här mina damer och herrar, är det frágan om riktiga problem, inte vilka kläder ni ska välja att ha pá er imorgon för mängden i garderoben gör valet för svárt.
Den andra vanliga dödsorsaken är ren okunskap, obildning och vidskeplighet. Min granne fick för nágra dagar sedan ont i magen, mamman skickade dá iväg honom till en marsvinsdoktor för undersökning. Det gár till sá att ”den vise” drar ett marsvin över hela kroppen, beröringen är sá pass hárdhänt att marsvinet dör, (av sjukdomen pástár doktorn). Därefter skärs magen upp pá marsvinet och inälvornas formationer talar om vilken sjukdom det rör sig om. Marsvinsdoktorn hade givit som medicinskt rád att göra ”aguitas” med kamomill, alltsá koka vatten med kamomill. Det är en uppskattad läkeväxt som jag även fár mycket av här hemma. Dock hade sonen blivit värre och tidigt pá morgonen tvá dagar senare hittades han död. Sá smáningom lyckades de i alla fall fá fram att det rörde sig om en inflammerad blindtarm som till slut brustit. Killen var 21 ár... sá onödigt!
I mándags var jag alltsá pá mitt livs första likvaka. Det var mánga människor samlade för att visa sin sorg, de flesta satt insvepta i sedvanliga sjalar utanför det lilla huset. Hundar och barn tumlade omkring pá vanligt vis i mörkret. Pá en stol vid sidan av ingángen satt en grátande syster och skrek ut sin förtvivlan. Inne i ett litet rum stod en stor, blank träkista med glaslock, omringad av ett flertal blombuketter. Runt kistan satt människor i en stor ring medan nágra män gick runt med en plastmugg och spritflaska och bjöd den som ville. (Här tas minsta tillfälle i akt till att supa, även begravningar inbjuder till dessa aktiviteter.) I bakgrunden hörde man tonerna av dyster orgelmusik som strömmade ut ur en lánad stereo. Efter en liten knuff i ryggen av Serafina gick jag fram till mamman som ocksá satt och skrek ut sin förtvivlan, tog hennes hand, sa inte sá mycket men försökte pá nágot sätt överföra mina tankar. Efter ett snabbt ögonkast pá den unge mannen i kistan snubblade jag ut ur rummet för att inte själv lägga mig pá golvet och stortjuta. Pá vägen ut mötte jag den avlidnes tilltänkta maka, de skulle ha gift sig nu under julhelgen...
... Pá vägen hem blev det mycket prat om döden. Jag fick frágan om jag är rädd för att dö. ”Njaaaeee” blev mitt svar, ”tänker aldrig pá den som nágot som skulle kunna hända mig”. Och sá är det väl, känslan av odödlighet hör ungdomen till. Däremot är jag rädd att mista personer jag háller av, rädslan för sorg är värre.
Det är väl som med allt man inte har tillräckliga kunskaper om, det förblir skrämmande. Döden är nog inget man kan vänja sig vid, den smärtar lika hárt var den än slár till. Men den är ofránkomlig.
Som Astrid Lindgren formulerade sig sá klokt genom en av sina sagofigurer. ”Vi föds och vi dör, sá har det alltid varit.”
Vad gällande fyllebrák är ingen av oss förvánad, uppskattningsvis skulle cirka en tredjedel av den unga och vuxna befolkningen här i byarna klassas som alkoholister i Sverige. Det är helt enkelt en konsekvens av fattigdomen och jag kan inte klandra dem. Vem skulle inte överväga olika metoder för att fly in i dimman och slippa stá öga mot öga med alla problem. Här mina damer och herrar, är det frágan om riktiga problem, inte vilka kläder ni ska välja att ha pá er imorgon för mängden i garderoben gör valet för svárt.
Den andra vanliga dödsorsaken är ren okunskap, obildning och vidskeplighet. Min granne fick för nágra dagar sedan ont i magen, mamman skickade dá iväg honom till en marsvinsdoktor för undersökning. Det gár till sá att ”den vise” drar ett marsvin över hela kroppen, beröringen är sá pass hárdhänt att marsvinet dör, (av sjukdomen pástár doktorn). Därefter skärs magen upp pá marsvinet och inälvornas formationer talar om vilken sjukdom det rör sig om. Marsvinsdoktorn hade givit som medicinskt rád att göra ”aguitas” med kamomill, alltsá koka vatten med kamomill. Det är en uppskattad läkeväxt som jag även fár mycket av här hemma. Dock hade sonen blivit värre och tidigt pá morgonen tvá dagar senare hittades han död. Sá smáningom lyckades de i alla fall fá fram att det rörde sig om en inflammerad blindtarm som till slut brustit. Killen var 21 ár... sá onödigt!
I mándags var jag alltsá pá mitt livs första likvaka. Det var mánga människor samlade för att visa sin sorg, de flesta satt insvepta i sedvanliga sjalar utanför det lilla huset. Hundar och barn tumlade omkring pá vanligt vis i mörkret. Pá en stol vid sidan av ingángen satt en grátande syster och skrek ut sin förtvivlan. Inne i ett litet rum stod en stor, blank träkista med glaslock, omringad av ett flertal blombuketter. Runt kistan satt människor i en stor ring medan nágra män gick runt med en plastmugg och spritflaska och bjöd den som ville. (Här tas minsta tillfälle i akt till att supa, även begravningar inbjuder till dessa aktiviteter.) I bakgrunden hörde man tonerna av dyster orgelmusik som strömmade ut ur en lánad stereo. Efter en liten knuff i ryggen av Serafina gick jag fram till mamman som ocksá satt och skrek ut sin förtvivlan, tog hennes hand, sa inte sá mycket men försökte pá nágot sätt överföra mina tankar. Efter ett snabbt ögonkast pá den unge mannen i kistan snubblade jag ut ur rummet för att inte själv lägga mig pá golvet och stortjuta. Pá vägen ut mötte jag den avlidnes tilltänkta maka, de skulle ha gift sig nu under julhelgen...
... Pá vägen hem blev det mycket prat om döden. Jag fick frágan om jag är rädd för att dö. ”Njaaaeee” blev mitt svar, ”tänker aldrig pá den som nágot som skulle kunna hända mig”. Och sá är det väl, känslan av odödlighet hör ungdomen till. Däremot är jag rädd att mista personer jag háller av, rädslan för sorg är värre.
Det är väl som med allt man inte har tillräckliga kunskaper om, det förblir skrämmande. Döden är nog inget man kan vänja sig vid, den smärtar lika hárt var den än slár till. Men den är ofránkomlig.
Som Astrid Lindgren formulerade sig sá klokt genom en av sina sagofigurer. ”Vi föds och vi dör, sá har det alltid varit.”
Maja Hemlin, Apatug, Tungurahua
Feliz Navidad
Nar man aker flak finns det inte sa mycket att gora. En lamplig sysselsattning ar att anpassa jullatar fran Landet Lagom till Landet Langt Bort. Imorse steg vi upp halv fem for att aka flak fran Pedro Carbo till Atacames. 9 mil och 2,5 timmar. Hara ar resultatet.
Mel. Nu har vi jul här I várt hus
Nu har vi djur här i várt hus
Hönor och myror,
Kackerlackor I min säng
Barnen i ring
Skriker Saralinn!
Jagar oss – Spring!
Jag har bett pá foten utav flugan
Löss och myggor ocksá bor i stugan
Tralla la trallalallala tralla lallala tralla lalla
Middag vin vän, stekt ägg igen
Ris och potatis,
Hopp trallallala
Massor med kor med
Puckel sá stor
Pá vägen bor
Mamma, pappa, alla dansar salsa
Cumbia och annat kan dom ocksa valsa
Tralla la trallalallala tralla lallala tralla lalla
Fran oss alla. Till er alla. En riktigt God Jul.
Linn Andersson
Pedro Carbo, Esmeraldas
Mel. Nu har vi jul här I várt hus
Nu har vi djur här i várt hus
Hönor och myror,
Kackerlackor I min säng
Barnen i ring
Skriker Saralinn!
Jagar oss – Spring!
Jag har bett pá foten utav flugan
Löss och myggor ocksá bor i stugan
Tralla la trallalallala tralla lallala tralla lalla
Middag vin vän, stekt ägg igen
Ris och potatis,
Hopp trallallala
Massor med kor med
Puckel sá stor
Pá vägen bor
Mamma, pappa, alla dansar salsa
Cumbia och annat kan dom ocksa valsa
Tralla la trallalallala tralla lallala tralla lalla
Fran oss alla. Till er alla. En riktigt God Jul.
Linn Andersson
Pedro Carbo, Esmeraldas
Brollop i bergen
I min by ar merparten av invanarna protestanter sedan ca 20 ar tillbaka i tiden, tidigare var det katolskakyrkan som dominerade.
Brollop i bergen ar inget man klarar av i en handvandning har i Ecuador. Traditionen bjuder att festligheterna kring brollopet halls i dagarna fyra. Jag och min reskamrat Johanna fick mojligheten att delta under alla dessa dagarna. Det var min vardmamma ( maria) bror som skulle till att gifta sig och da var vi inbjudna. Allt borjar pa fredagen, da ar det stora slaktaredagen. Slakt och vanner kommer med gavor till fastmannen i form av marsvin. Det ar brukligt att hela byn deltar i festligheterna. Det ar inte bara byns marsvin som stryker med denna dag utan aven den nyinkopta ungtjuren gar till slakt. Det var forsta gangen jag har beskadat en slakt och det var ingen vacker upplevelse men det kandes bra att vara med och visa sitt intresse iallafall det var nog mest for deras skull som jag stod och sag pa nar kniven sattes i strupen pa det stackars djuret. Det var dock fint att se hur man tog tillvara pa precis alla delar av djuret, inget ska slangas.
Pa kvallen var det dags for marsvinen att ga mot den sista vilan. Vi var hemma hos min vardmammas pappa (aven brudgummens pappa) traditionen bjuder att det ar brudgummens familj som ska ga med gavor till bruden pa lordagskvallen, darfor skulle nu marsvinen forberedas. Vi samlades alla runt den upptande brasan familjen, farbror, faster broder och systrar. Det var en overklig kansla att sitta dar bland dessa manniskor, som om jag vore nedslappt fran himlen och helt plotsligt befann mig har med dessa manniskor, med dessa manniskor som jag inte kanner men anda kanner jag mig hemma med tackvare gastfriheten och det oppna sattet.
Sitter runt elden, gloden varmer, roken ligger som ett tacke runtomkring oss. Runt mina ben vaxer hogen med marsvin, slakten gar till sa att man snabbt vrider nacken av djuren sen ar det over. Man doppar darefter ned marsvinet i en stoor gryta med hett vatten, detta for att det ska ga latt att plocka av palsen. Kvnnorna borjar att plocka, sen kommer fragan Quiere pelar? Vill du skala? Ja, skala eller plocka vad man nu kallar det, ja nog vill jag prova far ta detta ogonblick denna nya upplevelse och forsoka leva med den var en del av den, jag skalar. Vi forsoker, blir utskrattade, forsoker igen gar battre och battre men det marks att jag ar nyborjare. Och detta ar nog inget jag vill forfina mina kunskaper i heller det var en fin kvall, en fantastiskt vacker upplevelse men det var varmen fran manniskorna och varmen fran elden som jag vill halla kvar vid och som jag kommer att minnas, slakten och skalningen kan jag gott vara utan. Kvallen blev mork och sen och det blev dags att ga till sangs, vi sov over i Marias pappas hus.
Dagen darefter var det stora potatisskalar dagen iallafall for mig och Johanna. Enorma mangder mat skulle tillagas. Vi vaknar pa morgonen gar upp och satter oss vid brasan som haller pa att tandas, brasan vill inte riktigt ta fyr tydligen ar det vedtrana som ar lite fuktiga. Brasan ska tandas for att tillaga maten vid, grilla marsvin och koka soppa i den gigantiska kitteln. Antligen tar elden sig, vi far prova pa att grilla en stund sen ar det dags for potatisskalningen. Ja det ar enorma mangder som ska skalas,vi haller pa i timmar. Jag slanger da och da en blick pa min potatisskalande granne, Manuela, har skalar man med kniv och det ser sa latt och smidigt ut nar manniskorna har skalar men for mig ar det allt annat an enkelt allafall till en borjan. Men efter nagra timmar far jag saga att jag avancerat och jag kanner mig riktigt duktig. Dagen resulterade dock i tva blasor pa mitt hogra pekfinger pga for hart grepp om kniven.
Allteftersom dagen gar strommar folket till, det ar familjemedlemmar och folk ifran brudgummens by som samlas. Det ats, soppa ris och kott, potatis, till maten serveras en speciell dryck som bjuds pa brollop den kallas shisha och bestar av vatten, kornmjol och ett speciellt socker som heter panela det ar ett socker som man koper i en klump och har en lte rundare smak, paminner lite om honung i smaken..
Nar morkret kommer ska vi alla vandra mot brudens hem i grannbyn Achullay. Dar ska gavor lamnas i form av potatis och marsvin upplaggda pa ett stort fat, en helstekt gris och lask. Vi vandrar mot byn. det har precis regnat och vagen vi vandrar bestar av vatten polar och lera. vi halkar oss fram, skrattar, ramlar...nastan. Vi vandrar vidare jag haller en liten pojke i handen han heter Joel och ar syskonbarn till Maria. Jag gar dar och ar radd att falla for om jag faller da drar jag med mig lilla Joel ocksa, men jag haller mig pa benen den har gangen. Efter ett tag kommer en bil, vi far hoppa upp pa flaket och sen bar det ivag i morkret. Val framme leds vi ned mot huset, dar har redan brudens familj och byn samlats. Vi far sitta ned, mer mat serveras soppa, ris och rodbetor, kott. nu bars gavorna fram och alla blir tilldelade lite marsvin, en halv banan och lite brod. Under kvallen halls det lite tal pa kichwa.
Sondagsmorgon, jag vandrar ned for kullarna. Det ar halvmorkt ute. Det ar for andra gangen jag vandrar mot Johannas hus denna morgon. En stund tidigare kom fallet, nattens regn har gjort stigen till lervalling och tillslut kom fallet, jag fick vandra hemat igen och byta klader, till de enda klader jag har rena, de ar inget fina och passar inte till ett brollop men de far duga. Idag ar dagen for sjalva vigseln i kyrkan, vigseln ska hallas i brudgummens by Sentagusta. Framme i Johannas hus moter mig Rosa, Johannas vardmamma. Jag berattar att jag ramlat, hon skrattar hjartligt. Jag ber att fa lana en bajieta, for varmens skull nu nar jag lerat ned min enda varmatroja. Bajieta ar ett av de typiska kladesplaggen som kvinnorna bar har i byn, som en sjal fast den gar lite langre ned over axlarna. Rosa kommer med baijetan men inte bara den, i famnen har hon en hel hog med kladesplagg, hon vill lana ut en anako det ar ett tygstycke som man virar runt midjan som en kjol och faster med ett vackert vavt band, hon kommer med en blus och ett vackert halsband det slutar med att bade jag och Johanna ar uppkladda fran topp till ta i dessa vackra traditionellaklader. Runt mitt har virar Rosa ett tunnare band, som en hastsvans fast bandet gar hela vagen ned. Kronan pa verket blir till sist hatten, min egen hatt som jag kopte redan en utav de forsta dagarn har i byn, den ar toppen att ha mot kylan pa kvallarna mot solen pa dagarna och for att dolja smutsigt har, jamt.
Sa, nu ar vi alla redo for avfard, vi vandrar mot Sentagosto. Nar vi kommer in i kyrkan ar den smyckad med cerpentiner och pappduvor i taket, brudparet med respektive familj vandrar in och satter sig langst fram i kyrkan. Sjalva gudstjansten halls helt pa kichwa sa jag forstar ingeting men det ar fint att sitta med, lyssna pa sangerna och musiken. Mot slutet avger brudparet loftena och sedan far de ga upp pa scenen och mottaga presenterna, ponchos till mannen, baijetas till kvinnan och div koks prylar. Efter kyrkan bar det hem till brudgummen for att ata mer mat.
Mandag
Vi tillbringar formiddagen i Sentagosto. Vi skalar mer potatis, mer mat ska lagas. Nar gasterna kommit och atit halls en gudstjanst utomhus med korsang och musik. Vi vandrar anya till Achullay mer gavor ska overlamnas, denna gang tjurhuvudet och tjurklovar och lask. Folket ar samlat och pa grasmattan star ett bord uppdukat med mat i alla former. Maten ar till bruden och brudgummen plus brudgummens foraldrar. De ater och matar varandra, om inte brudgummen ater upp allt sags det att han kommer bli en dalig make. Men det ar mycket mat och allt ats inte upp och tiden far utvisa huruvida maken blir god eller ej.
Detta var fyra fina dagar, bade att fa se hur ett brollop i bergen gar till men aven att fa komma min familj narmare genom att delta i forberedelserna och jobba tillsammans.
En bymötesbetraktelse
Sitter pa mitt första bymöte i kyrkan i Oñacapac efter att ha bott i byn i en manad. Har inte fatt tillfälle att ga innan da mina förärdrar inte informerat mig innan om att det är. De är mest vana vid turister som antagligen inte är intresserade av bylivet pa det sättet. Klockan är atta pa kvällen och vi brukar närma oss sängen vid denhär tiden i vanliga fall. En kille jag känner fran min organisation FIIS gar upp och ner längs gangen och pratar om jord och analfabetism. Saker jag inte förstar da de är pa kichwa. Min mamma Carmen sitter bredvid mig och viskar da och da vad han pratar om. Vissa ord förstar jag da spanskan blandas in i det traditionella spraket. Tva killar hánger mot ett bord pa altaret. De haller ordning genom att nagon hang tysta ner den mumlande församlingen. En muskulös dalmatiner med lätta prickar gar fram och tillbaka i kyrkan. En bra stund star den pa altaret och tittar ut över församlingen. Bredvid mig och Carmen sitter nagra damer med stickor och garn och handarbetar. Vi sitter tätt pa den lilla träbänken vilket gör att stämningen blir gemytlig. In i kyrkan har ocksa papppa Miguel kommit och strax efter hundn Exi. Jag blir stalt över familjens hund som just nu hälsar pa kvallens första talare da en kvinna jag inte känner igen för tillfället tagit ordet. Efter att ha vandrat runt lite lägger sig Exi lungt pa altaret och myser med stängda ögon medan dalmatinern vaktar mer rastlöst bredvid. Ett litet barn bakom mig krafsar mig i byxlinningen.
Lukten här inne paminner om busslukten. En sval frisk vind som sveper in blandas med lukten av jäst, gamla kläder, smutsig hud, ingnodda säten och alkohol. precis som när jag sitter pa den skakiga bussen med öppna fönster som tar mig fran möten med FIIS i orten Saraguro till min by Oñacapac.
Hunden myser, damen mellan mig och Miguel jäspar, kvinnor handarbetar, barn leker och gnäller och FIIS killen pratar om staten pa blandad kichwa och spanska. Damen mellan mig och Miguel tittar nyfiket pa mig som sitter här och skriver. Hon fragar honom om mig och hör att hon nämner den vanliga fragan ¿soltera?.
Hunden har ihoprullad somnat pa altaret. Damerna bredvid mig har tappat intresset av den pratande FIIS killen. De har all uppmnärksamhet pa en bäbis som guppas till sömns. En ¨ldre dam med glada linjer i ansiktet och stort leende skrattar till och doppar ansiktet i händerna när den talande FIIS killen gar förbi. Han besvarar hennes leende med sin blick och hon tittar avundande pa honom. Av alla människor i den fulla kyrkan verkar det vara hon som lyssnar mest. Da och da rör hon munnen som att hon medhallande mummlar nagra ord.
En frisk doft av eucalyptus blandad med röklukt sveper in i kyrkan. Carmen somnar till en stund pa min axel. Jag lägger armen om henne och hon lutar sig närmare mig. Vad jag hört om att ecuatorianer har svart för närhet stäsmmer inte i min familj. Miguel och damen bredvid honom har somnat rakt upp och ner pa den harda bänken. Den ena med hatten pa topp oc den andra med hatten hängande över ögonen.
/Jennie Aström
La vida en Los Rios
Har i Los Rios borjar saker och ting ordna upp sig. Efter att handledarna som Gabriel och jag skulle haft, "Edgar och Wellington", valde att aka till Guayaquil, istallet for till traffen med handledare och praktikanter, var allt en enda stor rora. Vi fick stanna tva dagar extra i Quito och det var med spand forvantan vi sedan reste atta timmar med buss, for att mota vara nya handledare. Var kontaktperson Asa var med, nar vi i Quevedo traffade vara nya handledare Alberto och Esteban. Orgnisationens "president", det vill saga den hogste inom organisationen var ocksa med. Med annu mer spand forvantan satte vi oss pa den buss, som ledde oss till en almuerzo i Vinces.
Under almuerzon i Vinces, fick vi varsitt boende. Gabriel skulle bo hemma hos Esteban, ett mycket enkelt boende utan el och rinnande vatten. Jag fick bo hos var andra handledare Alberto. Har i ecuador handlar mangt och mycket om missforstand och sa var det aven i det har fallet. Vara handledare hade missforstatt Fenocins krav, som sager att man inte far bo i samma hus som sina handledare.
Hur som helst sa blev jag valdigt overraskad pa ett positivt satt, nar jag kom till "San Jose", platsen dar jag skulle bo. Jag klev av den rangliga bussen och skadade den vackra platsen framfor mig. Solstralarna glittrade som silver i floden och mangotraden strackte sina langa grenar ner mot vattnet. Jag blev bemott pa ett valdigt vanligt satt av personerna i byn. Asa som skulle overnatta i byn forsokte forklara for Alberto att praktikanterna inte fick bo hemma hos sina handledare. Alberto sade att jag skulle bo i sonens hus, ett hus som vid den tidpunkten inte hade tak, fonster eller dorrar. Han pastod att det inte skulle ta mer an tva dagar. Eftersom mañanatanket ar val utbrett over saval Ecuador som over ovriga Sydamerika, sa sprack den tidsplanen.
Sa kom det sig att jag under den forsta tiden, bodde hemma hos min handledare. Den forsta tiden i byn var ganska spannande. Svart att beskriva den med ord, samtidigt som jag langtade hem, forundrades jag over hur vacker naturen var. Nagra av personerna i byn, visade mig runt. De visade de val utbredda majs,soja och risfalten. Jag fick aven beskada mangotraden, bananplantorna, citrontraden med mera.
Gabriel, som bodde hos var andra handledare, fick vandra en och en halv timme varje dag. Sedan hade han en dryg halvtimme till Vinces och ytterliggare 40 minuters resa till San Jose. Eftersom han och jag ska samarbeta med att forbereda workshops och dylikt, sa var det nodvandigt att han skulle flytta till ett stalle narmare San Jose. Under narmare tva veckors tid bodde bada tva i Albertos hus, samtidigt som han letade efter ett nytt boende at Gabriel.
Under forra veckan akte vi med handledarna till Quito, for att fira Fenocins 40 - arsjubileum. Det var valdigt roligt att traffa och dela erfarenheter med vara andra klasskamrater som ocksa var dar.
I Quito tog Fenocinledningen ett ordentligt snack med vara handledare och papekade ater en gang, att de maste fixa nya boenden till oss. Handledarna akte hem pa en sondag, samtidigt som vi ovriga stannade till onsdag veckan efter.
Spanda satte vi oss pa onsdagen pa en olidligt lang resa med buss fran Quito till San Jose. Manga tankar fanns i mitt huvud. Om handledarna inte fixade nytt boende, vad skulle handa da?
Skulle vi behova byta organisation, kanske i Esmeraldas?
Eller i bergen?
Nar vi onsdags anlande till San Jose, var vi beredda pa precis vad som helst.
Val framme mottes vi av en glad familj. Hela sonens hus var sa gott som klart. Det enda som nu saknades var en ytterdorr. Den fanns dar men var inte monterad pa huset. Alberto forklarade for oss att en av oss skulle bo i sonens hus, tillsammans med sonen och hans fru. Den andre skulle bo i Gregorios hus, cirka 20 meter bort. Efter en diskussion beslutade vi att jag skulle flytta till Gregorios hus.
Sa loste sig allting. Familjen som jag nu bor hos ar mycket trevlig. Den bestar av Gregorio, hans fru och deras tre barn, "Esaias", "Melissa", och "Marisol". Tidigt varje morgon gar Gregorio upp, for att jobba pa bananplantagen. Jag har tankt att folja med Gregorio och jobba nagon dag. Det ar en mycket bra erfarenhet. Dessutom ser jag fram emot att se gryningssolen, resa sig over bananfalten.
Soliga halsningar Torbjorn Sandstrom
Dansanta dagar i Quito!
Sa sags vi igen. Alla hade fatt lite mer farg i ansiktet, loppbett pa kroppen och ett storre ordforrad pa spanska. Det var kramar, det var gladje och det var mycket dans!
Festdagar i Quito i flera bemarkelser. Vi var dar for att fira FENOCIN´s 40-arsjubileum, vi firade var egen aterforening och detta sammanfoll med "festdagarna" i Quito (El año 2008 marca 474 años de la fundación española de Quito, 30 años desde que fue nombrada Patrimonio Cultural de la Humanidad y abre la conmemoración del Bicentenario del 10 de agosto de 1809, fecha histórica fundamental para el país).
Det var intressant att hora om allas upplevelser under den forsta manaden. Manga liknande upplevelser hade vi erfarit, men det var ocksa manga skilda berattelser. Nakenchockar, kommentarer om dovstumhet och missforstand pa grund av spraket. En av oss blev till och med kvarlamnad av bussen vid ett vagstopp, var pa parkamraten inte markte det! Haha! Vi har skrattat at en del historier, forstatt varandra i aterupplevandet av nagra andra mindre roliga skeenden och tillsammans planerat infor kommande manader.
Allt var sa latt och underbart igen i Quito. Men det var en annan verklighet. Det kandes skont att komma tillbaka till Punkuwayku. Nar jag klev av den sista bussen blev jag lugn av att kliva ut i den tysta naturen. Det enda jag horde var ljuden fran nattdjuren och barn som lekte pa nagra gardar vid sidan av vagen upp mot familjen. Det blev ett kart aterseende aven dar, de sade att de hade saknat mig och att det hade kants tomt utan mig.
Idag har jag och Lina kastats in i praktikverkligheten igen. Pa morgonen hjalpte vi till med utdelning av livsmedel till manniskor over 65 ar, handikappade och barn mellan 2 och 5 ar. Det ar ett projekt som Rafael Correas regering har utformat och som utfors var tredje manad. Efter nagon timma dar fick vi delta i en "taller" om de olika regeringarnas roller. Till exempel vilka uppgifter de olika regeringsnivaerna ansvarar for.
Det kanns bra att vara tillbaka. Over forvantan faktiskt. Men jag ser fram emot nasta aterforening, for det har ar manniskor som jag intensivt levt tillsammans med i tva manader och nu saknar jag dem i min vardag. I Quito skalade vi for var klass och jag vill utbringa nagot liknande har; vilka grymma manniskor jag far lara kanna, mer och mer for varje gang vi ar tillsammans!
/Therese
Festdagar i Quito i flera bemarkelser. Vi var dar for att fira FENOCIN´s 40-arsjubileum, vi firade var egen aterforening och detta sammanfoll med "festdagarna" i Quito (El año 2008 marca 474 años de la fundación española de Quito, 30 años desde que fue nombrada Patrimonio Cultural de la Humanidad y abre la conmemoración del Bicentenario del 10 de agosto de 1809, fecha histórica fundamental para el país).
Det var intressant att hora om allas upplevelser under den forsta manaden. Manga liknande upplevelser hade vi erfarit, men det var ocksa manga skilda berattelser. Nakenchockar, kommentarer om dovstumhet och missforstand pa grund av spraket. En av oss blev till och med kvarlamnad av bussen vid ett vagstopp, var pa parkamraten inte markte det! Haha! Vi har skrattat at en del historier, forstatt varandra i aterupplevandet av nagra andra mindre roliga skeenden och tillsammans planerat infor kommande manader.
Allt var sa latt och underbart igen i Quito. Men det var en annan verklighet. Det kandes skont att komma tillbaka till Punkuwayku. Nar jag klev av den sista bussen blev jag lugn av att kliva ut i den tysta naturen. Det enda jag horde var ljuden fran nattdjuren och barn som lekte pa nagra gardar vid sidan av vagen upp mot familjen. Det blev ett kart aterseende aven dar, de sade att de hade saknat mig och att det hade kants tomt utan mig.
Idag har jag och Lina kastats in i praktikverkligheten igen. Pa morgonen hjalpte vi till med utdelning av livsmedel till manniskor over 65 ar, handikappade och barn mellan 2 och 5 ar. Det ar ett projekt som Rafael Correas regering har utformat och som utfors var tredje manad. Efter nagon timma dar fick vi delta i en "taller" om de olika regeringarnas roller. Till exempel vilka uppgifter de olika regeringsnivaerna ansvarar for.
Det kanns bra att vara tillbaka. Over forvantan faktiskt. Men jag ser fram emot nasta aterforening, for det har ar manniskor som jag intensivt levt tillsammans med i tva manader och nu saknar jag dem i min vardag. I Quito skalade vi for var klass och jag vill utbringa nagot liknande har; vilka grymma manniskor jag far lara kanna, mer och mer for varje gang vi ar tillsammans!
/Therese
Halsning fran ett vackert Chimborazo
"Ni ar de forsta vita utlanningarna som kommit hit till denna by sahar nagonsin, vi ar tacksamma for att ni ar har"
- fick vi hora forsta kvallen.
Fyra handelserika dagar har jag och Linnea befunnit oss i den lilla bergsbyn Sanacuan Alto som ligger vackert belagen 3500 meter over havet. Livet ar stilla och lugnt, manniskorna ofta blyga och nyfikna. Vissa tittar forundrat pa oss, vissa gommer sig lite under sjalar, vissa fragar orakneliga fragor om Sverige.
Familjen vi bor i ar valdigt omtanksam och mysig, bade familjen och handledarna ar valdigt mana om att vi har det bra och att vi ska fa sa sa mycket som mojligt.
Vi har redan hunnit massor; gatt pa gudstjanst, besokt skolan, varit med pa en workshop om ekologiskt jordbruk, varit med familjen pa akerna och med djuren, tvattat klader med mamman i familjen, atit massor av mat, lart oss lite ord pa Kichwa etc.
Organisationen verkar ha rimliga forvantningar pa oss. De vill att vi ar med i ett projekt som handlar om aterplantering av trad och ekologiskt jordbruk. Det kanns valdigt intressant. De vill ocksa att vi medverkar i engelskaundervisningen i skolan. Sasmaningom vill de ocksa att vi medverkar i att gora nagon slags broschyr om byn, for att bevara dess kultur och historia.
Hoppas alla andra har det bra i sina byar.
Varma halsningar
Johanna
Dansen tog tag i mig även fast formen skavde
Igårkväll blev vi hembjudna till en somm jobbar på Latinamerikagruppernas kontor i Quito
(SAL). Efter att vi ätit klart och vilat våra mätta magar började det ramla in en hel del ecuatorianer. Med min svaga spanska i åtanke kände jag mig en aning besvärad över tanken att socialisera mig med det nya sällskapet. Dock fick jag tillfället att öva på känslan av att vara socialt handikappad då samtalet med mina nya vänner blev aningen krystat. När tiden led började några att dansa och jag var inte sen att gå upp på golvet. Snart blev jag
uppbjuden och gensat hade jag hittat en ny form för att socialicera mig. Dock är inte salsa min starka sida vilket gjorde att mannen jag dansade med började lära mig stegen och höftrörelserna. För att bryta det genusmönster som jag kände var så tydligt både genom att jag blev instruerad i dansen samt att jag blev förd tog jag och snurrade min partner ett
par varv runt min arm. genusrollerna byttes för en stund om och min partner blev paff av detta snedteg i det manliga och kvinnliga spelet. Likaså var de övriga gästerna på festen som stannade upp en stund från sina konversaitoner.
Allt som kvällen led började jag tycka att det var mer och mer kul att dansa. Vi gick från festen för att besöka en av stans klubbar. Där spelades båden salsa och annat. Jag fortsatte att bli lärd och förd men då och då förde jag iväg min partner på en snurr ut på dansgolvet. En gång möttes det av ett förvånande skratt för att visa att något gått fel. En annan gång köpte min prtner helt mitt initiativ och en mer inproviserande form av dans utvecklades vilket jag tyckte var betydkigt roligare än att följa en dansesn regler. Jag har nog aldrig sansat så mycket som denna natt i Quito och det var länge sedan jag hade så kul. Att pardansen även uppmuntrar till konversationer är något som min spanska
mådde mycket bra av. Tänk om jag kunde slippa bårka med dess genusmönster och istället dansa hur jag vill inom pardansens dynamik, då kanske jag faktiskt skulle höja den till skyarna. Sen skulle jag även önska att dansgolvet bestod av mer blandade könskonstellationer än kvinna och man. Även fast formen är romantisk och anspelar på sexalla
rörelser är ju detta bara en lek med kroppar som kan utföras med både manliga och kvinnliga vänner.
/Jennie Åström
(SAL). Efter att vi ätit klart och vilat våra mätta magar började det ramla in en hel del ecuatorianer. Med min svaga spanska i åtanke kände jag mig en aning besvärad över tanken att socialisera mig med det nya sällskapet. Dock fick jag tillfället att öva på känslan av att vara socialt handikappad då samtalet med mina nya vänner blev aningen krystat. När tiden led började några att dansa och jag var inte sen att gå upp på golvet. Snart blev jag
uppbjuden och gensat hade jag hittat en ny form för att socialicera mig. Dock är inte salsa min starka sida vilket gjorde att mannen jag dansade med började lära mig stegen och höftrörelserna. För att bryta det genusmönster som jag kände var så tydligt både genom att jag blev instruerad i dansen samt att jag blev förd tog jag och snurrade min partner ett
par varv runt min arm. genusrollerna byttes för en stund om och min partner blev paff av detta snedteg i det manliga och kvinnliga spelet. Likaså var de övriga gästerna på festen som stannade upp en stund från sina konversaitoner.
Allt som kvällen led började jag tycka att det var mer och mer kul att dansa. Vi gick från festen för att besöka en av stans klubbar. Där spelades båden salsa och annat. Jag fortsatte att bli lärd och förd men då och då förde jag iväg min partner på en snurr ut på dansgolvet. En gång möttes det av ett förvånande skratt för att visa att något gått fel. En annan gång köpte min prtner helt mitt initiativ och en mer inproviserande form av dans utvecklades vilket jag tyckte var betydkigt roligare än att följa en dansesn regler. Jag har nog aldrig sansat så mycket som denna natt i Quito och det var länge sedan jag hade så kul. Att pardansen även uppmuntrar till konversationer är något som min spanska
mådde mycket bra av. Tänk om jag kunde slippa bårka med dess genusmönster och istället dansa hur jag vill inom pardansens dynamik, då kanske jag faktiskt skulle höja den till skyarna. Sen skulle jag även önska att dansgolvet bestod av mer blandade könskonstellationer än kvinna och man. Även fast formen är romantisk och anspelar på sexalla
rörelser är ju detta bara en lek med kroppar som kan utföras med både manliga och kvinnliga vänner.
/Jennie Åström
Gryning i Quito
Efter många månaders förberedelser och en hel del nervositet över vad som komma skall samt om packlistan är komplett har vi äntligen landat i Ecuador och befinner oss nu i Quito. Som vanligt när jag är ute och reser anlände vi hit när det var mörkt vilket betyder att vi knappast hade någon uppfattning om hur staden såg ut när vi gick och lade oss. När hundarna på gatan utanför hotstelet tillsammans med tutande bilar hade väckt mig morgonen efter ankomst, lättade jag på persienerna för att mötas av den fabtastisk utsikt. När jag tittade ut över husen på andra siden gatan möttes min blick av full aktivitet. En man och en kvinna stod och hängde tvätt på varsina altaner och ett gäng uniformmerade elever var i full gång att skjuta upp sin skulbuss för den branta backen som vi för tillfället bor på. Ovanför husen tonade sig ett grönt och bördigt berg upp och från dess fot och en bra bit upp sträckte sig en flock av vitgråa hus. Tillsammans bildade de ett lager av mosaik. Hela Quito är en enorm mosaikplatta konstruerad av hus i vita, grå och gula färger. Allt i en ton som påminner mig om att staden tillhör ett av latinamerikas fattigaste länder. Molntäcket som börjat lätta över den högt belägna staden hade nu letat sig upp mot bergssluttningarna. Jag hade vaknat till en ljummen morgon i en stad där både höstkyla och sommarvärme kan göra sig påminnda på samma dag.
/Jennie Åström
