globala i ecuador

*

Lizseth doptes och jag blev gudmor. En fest tillagnades detta samt slogs ihop med var sorti och vi dansade trampatrampa till fyra pa morgonen. Tarfyllda och hjartslitande avsked. Slutmote i sodra Ecuador i Saraguro. Snabbvisit pa kusten i Montañita. Nu Quito for att avsluta praktiken har. Tre nattbussar under loppet av fem natter. Jag ar trott pa grund av somnbristen och kanslomassigt utmattad men kanner mig samtidigt lycklig over allt jag har fatt uppleva har samt over alla manniskor jag fatt lara kanna -bade har i Ecuador och min egen klass.

Vi lamnar Ecuador en manad innan valen ska hallas (26 april). Kampanjerna har borjat. Pa husen syns det klart och tydligt vilken kandidat och vilket parti man stoder. "La revolución ciudadana está en marcha" (Medborgarrevolutionen ar pa frammarsch) skallar fran presidenten Rafael Correa och hans parti Movimiento País, Lista 35. Partiets grona farg gar inte att missa; klart den flagga som ar overrepresenterad i landet -den vajar pa de flesta hus och det ar deras farger samt ord som visas pa olika tv-kanaler. Dock sa bankar mitt ecuadorianska hjarta mer for El partido socialista, Frente Amplio, Lista 17 och deras roda farg. Det ar mer mitt Ecuador. I Imbabura har de tva ovan namnda partierna ingatt en allians infor valen och den roda och den roda flaggan har flera ganger synts tillsammans nar vi varit ivag pa ett mote eller en manifestation.
Som det verkar har Correa storst chans att bli atervald och det tycker jag ar lovande. Men det finns, som jag har markt kring Ibarra iallafall, sa manga manniskor som ar besvikna pa honom. Manniskorna pa landsbygden, och da framst ursprungsbefolkningen, kanner sig bortglomda och overgivna. De tycker inte att Correa har efterlevt sina loften och att hans politik ar mer installd pa stadsbefolkningen och utvecklingen dar. Han borjade pa vansterkanten med en socialistisk inriktning, men har mer och mer rort sig mot mitten dar det ar lattare att gora fler nojda. "I andra lander pratas det om att Ecuador ar socialistiskt, men om man lever i landet och lar kanna politiken har inser man att det bara ar ett ord; en ytlig inriktning" sade en granne till mig.
Vi i klassen har fatt uppleva olika sidor av kampanjandet. Jag kanner mig mer besviken. Hos oss har det praglats av sa mycket egoism och hycklande medan det nere i Saraguro har speglat landsbygdsmentaliteten och praglats av ett mer kollektivt och solidariskt engagemang. Visst har jag fatt uppleva gladjen i kampanjandet ocksa, jag ska inte saga att det bara varit ett propagerande for egen vinning.

Det ar inte bara det politiska bubblandet jag lamnar. Det var plagsamt att ta farval av min familj. Tararna rann pa oss alla (forutom hos Lizseth som tittade pa oss med stora ogon och undrade varfor vi betedde oss sa underligt). De skrek No se vaya (ak inte!) efter mig nar jag lamnade garden. Jag fortsatte grata nar bussen akte ivag och det gjorde ont att se Punkuwayku forsvinna utom synhall.
Nu ska jag lamna allt. Detta karleksfulla sprak; mi hija (min dotter), mi corazon (mitt hjarta), mi amor (min karlek), mi amiga (min van), mi linda (min vackra), mi reina (min drottning) fran manniskor -bade bekanta och obekanta. Omtanken och nyfikenheten som har praglat mina dagar. De fantastiska omgivningarna. De intressanta diskussionerna. Alla dessa frukter, de redan for mig kanda som aldrig forr smakat sa gott och de som jag aldrig kommit i kontakt med innan som ar helt fantastiska. Alla flator. Musikens toner och dansens rytmer. Imbaburas drakter och farger.
Men jag lamnar bara Ecuador fysiskt. En stor del av mig stannar och mycket tar jag med mig hem. Jag kommer aldrig glomma mitt Ecuador och jag hoppas verkligen att jag en dag kommer atervanda.

Regnet vraker ner utanfor fonstret och Quito ar gratt, sa gratt. Sista dagen i Ibarra var likadan. Vadret speglar sorgen over att lamna detta, men samtidigt gor vadret det lattare att aka harifran. Pa onsdag morgon (ecuadoriansk tid) lyfter vi mot Miami och pa torsdag kvall (svensk tid) landar vi pa Arlanda. Det har blir mitt sista inlagg fran Ecuador.
Cuidense mucho y hasta la victoria siempre!

Therese Bonnevier

Det ar sa manga tankar och upplevelser som snurrar i mitt huvud, jag blir alldeles yr. Nu har vi en vecka kvar i byn och det ar sa mycket jag skulle kunna skriva om, moten, manniskor och upplevelser som jag har varit med om.

Harom dagen nar jag satt med familjen och at middag, bestaende av en mustig gronsakssoppa kom en gammal kvinna och halsade pa. Hon hade med sig en spann med komjolk, mjolken var en gava till mig. I varan familj har vi ingen ko och det ar inte ofta det bjuds pa den drycken sa det var en lyxvara som kvinnan kom med.
Kvinnan heter Marta och vi brukar motas var och varannan morgon nar jag gar min promenad ner for kullarna for att komma till "centrum " av byn. Hon har en akerplatt ijamte vagen dar jag brukar ga. Marta brukar sta och arbeta pa akern nar jag passerar. Marta talar bara Kichwa och ingen spanska sa vi brukar inte ha nagra langre samtal utan vi halsar pa varandra med ett Hogljutt Alavado!! (Goddag)

Varan besokare blir bjuden pa soppa. Familjen och Marta sitter och pratar pa kichwa, Jag sitter och lyssnar. Sen pratar vi lite om Sverige och att min hemresa narmar sig. Plotsligt borjar Kvinnan grata, utan nagon forvarning. Hon grater och jag forstar inte varfor. Maria min vardmamma berattar han tararna kommer sig av en kansla av utanforskap. Kvinnan pratar och Maria oversatter. Den gamla kvinnan forstar inte och kan inte tala spanska, hon ar ledsen for att hennes pappa aldrig lat henne lara sig. Hon sager att hon ar ledsen for att hon inte kan tala med folk utanfor byn, kan inte tala med mestiser, folk ifran staden. Det ar svart att se pa hur tararna faller. Ofta kan de aldre mannen tala spanska men kvinnor over 55 talar sallan spanska. De har alltid fatt halla sig hemma i byn och inte fatt nagon mojlighet att utbilda sig.

Tararna torkar, vi sitter och leker lite med lilla Nataly. Ibland gar det att gora sig forstadd utan ord. Vi skrattar at bebisen. Nataly har precis borjat forsoka gora lite olika laten som kanske snart borjar likna ord. Jag undrar vilka ord hon kommer att uttala forst, kommer de att bli pa spanska eller kichwa? I varan by talar alla barn bade spanska och kichwa, skolan ar tvasprakig. Men pa manga andra hall haller kichwan helt pa att do ut. Speciellt i staderna. Det ar sorligt att tanka pa att de unga foraldrar som forstar men inte talar kichwa inte heller kopmmer kunna lara sina barn att tala, det gar fort att forlora ett sprak.

Min forhoppnig ar att Nataly ska lara sig de bada spraken, och sa har aven mamma Maria sagt att hon ska gora. Jag hoppas att man ska borja varna mer om sin bakgrund och sitt arv, vara stolt over sitt ursprung.

Marta reser sig for att ga. Det sista hon sager ar att hon kommer sakna vara morgonmoten, vara Alavadomoten. Jag kommer sakna den har byn, det ar sant, es la verdad!!!


Linnea Jonasson,Chimborazo, Sanancahuan alto

"For 20-30 ar sedan var vi ursprungsfolk tvugna att knaboja och ta av hatten varje gang en mestis eller vit gick forbi, annars blev vi slagna och illa behandlade"

- Ofta berattar byborna om minnen de har fran forr, en historia lika otack som den ar farsk. Jag forstar att manga var skeptiska nar jag och Linnea anlande till denna by som har varit sa utsatt av diskriminering av mestiser som kommit utifran.

Och nu nar tiden har i byn, som blivit som mitt hemma, och i detta land, som jag lart mig att alska, borjar sina ser jag tillbaka pa min tid har.

Jag kanner att jag inte alls ar mest stolt over att ha gett en del klasser i skolorna om olika amnen. Det jag ar mest stolt over ar nog att jag har fatt de aldre kvinnorna i byn - de som var mest skeptiska nar vi kom hit, de som inte vagade se eller halsa pa oss - att de har borjat le mot oss, halsa pa oss och acceptera varan vistelse i deras by. Det gor mig stolt och glad. Forundrad over hur de har andrat installning, vagat lita.

Om 2 veckor ar vi tillbaka till Sverige, ett sverige som aldrig kommer bli detsamma for mig efter 5 manader i Ecuador.



Johanna i Sanancahuan Alto

Chimborazo

Att aka buss i Ecuador ar en speciell upplevelse. Vare sig du aker med lokalbussen eller en buss som tar dig till mer fjarran destinationer. Det som kannetecknar de bada kategorierna ar att de kor otroligt fort, tutar i tid och otid samt slapper ut svarta moln efter sig. Farten kan inte namnas manga ganger nog. Det gar i en sadan hog hastighet att jag under vissa turer trott att busschaufforen misstagit sig sjalv for att vara flygplanspilot redo att lyfta fran marken.
Bussarna ar pyntade med citat fran Bibeln, bilder av Che Guevara, Heinekenburkar, inplastade gosdjur och politiska budskap.

Pa lokalbussarna skumpar det mer eftersom vagarna ar samre upp till byarna. Och for att bussarna ar i samre skick. Vissa bussar verkar sakna dampning och da lyfter jag sakert 3 decimeter ifran satet.
Jag tycker dock om att det inte ar sa principfast; man kan kliva pa och av lite varstans. Dorren ar alltid oppen! Aven bildligt talat.

Busschaufforen har alltid en medarbetare. En sidekick. Den har personen fungerar som inkastare, tar hand om betalningen, underhall av bussen och drommer sjalv om att en dag kora bussen.

Pa langfardsbussarna kan man fa mojlighet att kopa det mesta som kan intas, likt i vantan pa ett sportevenemang hemma. Det saljs chips, notter, grillat kott, brod, yoghurt, frukt, glass, lask och potatis bland annat. Sedan finns det de som bjuder pa en show. Rappare. Clowner. Poeter. Gitarrister.
En annan strategi ar att beratta sitt livs historia for att sedan dela ut karameller till passagerarna i hopp om att de ska lamna pengar for godiset.
Filmer visas ofta. Filmer med mycket pang pang, slagsmal eller karatesparkar ar overrepresenterade.

Det ar ofta som jag ar irriterad pa att skumpa upp och ner pa satet samt pa inkastarens hoga och enerverande skrikande men jag har en kansla av att jag kommer sakna det orsiga nojet som en busstur i detta land bjuder pa nar jag nasta gang satter mig en buss i Sverige.

Som kvinna, och da speciellt som utlandsk kvinna, ar det ratt jobbigt att ga pa gatorna i manga stader har. Det ropas, det visslas och det smackas ifran mannen vi passerar. I´ve had it up to here (jag haller min hogerhand i hojd med harfastet) med detta beteende! Jag bemoter ljuden med arga ogon och ihopknipen mun. Ibland gor jag tecken med fingrarna i smyg for att fa avreagera mig lite.
Jag forstar inte vad de vill uppna med beteendet? Tror de att det uppskattas, att det ar sa jag vill bli behandlad? Ar de ute efter att forodmjuka mig? Eller tycker de inte att vi kvinnor som inte ar deras fruar, systrar eller modrar ar nagot annat an vandrande objekt? Jag kanske inte alls borde lagga sa stor vikt vid det, men jag ogillar det starkt. Och jag ar sa trott pa det. Det kanns sa respektlost.

Vid matbordet hos min vardfamilj ar Teresa den som serverar maten. Hon ar aven den som lagar maten, tvattar, diskar, stadar och tar hand om barnen. Sedan jag kom hit har Teresa lamnat byn ungefar tio ganger. For det mesta lamnar hon inte ens garden. Om maten pa bordet inte duger far hon hora det, om saltet blivit fuktigt far hon slanga bort det och om tevattnet svalnat far hon koka upp det pa nytt!

Edelina, Manuels syster, ar tva ar aldre an mig. Hon borde ha gift sig for langesedan anser manga har. Edelina vill inte gifta sig. Inte an. Hon har redan en universitetsutbildning och vill garna arbeta som larare. Just nu har hon dock varit utan arbete sedan i december. Edelina har en pojkvan, men det ar det bara jag och Nelly som vet. Om hennes mor Carmen far reda pa det sa maste hon gifta sig pa en gang och darfor haller hon det hemligt. For ungefar tre ar sedan hade Edelina ett forhallande med en kille som hon tyckte valdigt mycket om. Hon holl aven det forhallandet hemligt eftersom hon inte da heller tyckte det var tid for att gifta sig. Dock sa fick hennes pappa reda pa saken och det blev ett otroligt liv. Dag for brollop sattes till och med. Edelina grat i flera dagar, har hon berattat for mig, och vid ett tillfalle tankte hon forsvinna hemifran. Men av respekt och karlek gentemot hennes foraldrar gjorde hon istallet slut pa forhallandet och allt atergick till det normala...

Pa sondag ar det den internationella kvinnodagen. I var parroq Esperanza ska dagen firas med ett evenemang pa torget. Det ska bakas, lagas mat, dansas och broderas. Ett valdigt fint initiativ och bra att dagen uppmarksammas, men jag kanner mig lite kluven infor hur den kommer att firas...


Therese Bonnevier

Karnavalfirande i Guaysimi i orienten med familjen. Under den första dagen pa karnavalen var det en parad och alla saraguros, som flyttat till eller var pa besök i Guaysimi hade klätt upp sig i sina traditionella kläder för att delta i taget. En stackars asna som pappa Miguel red kläddes upp med ballonger och glittrade fransar. Redan när den kom till centrum där paraden skulle ga av stapeln var den genom svettig. Grimman den hade var av ett plastaktigt rep och efter all den tid som grimman nätt mot den stackars mulen hade det bildats tva djupa skavsar i form av öppna, fuktiga, röda faror som gick tvärs över mulen. När paraden var slut och asnan skulle fraktas hem bands den fast pa ett flak dár även vi mánniskor akte. Repet som höll den fast drogs at da bilen började aka och asnan stretade pa det öppna flaket. Grimman som gick strax under ögat akte in i det öppna ögat medan asnas stretade och det bilades en flod av tarar under det atstramade repet. Jag led mycket med den lilla asna och försökte papeka flera ganger hur grimman gjorde den illa. Det fixar vi när vi kommer hem sade de andra. Inte fick den asnan nagon ny grimma och nar den nagra dagar senare skulle mala sockerrör sag jag hur det kröp sma flugor och djur i skavsaren.

Regskogen är oerhört frisk, grönskade och vacker. Där jag var fanns det mycket uppodlad mark och jag gick bara en liten sväng i regnskogen för att ta mig till familjens bananplantage. Under den tiden han jag tjänna att jag aldrig ville ta mig därifran. Jag badade ocksa i en kristallklar flod i Zamora, pa vágen hem. Senare mötte jag upp handledare och parkamrat Asa i ett samhälle mer norrut där det nästan bara bodde saraguros. Där fanns det änn mindre regskog och änn mer uppodlad akermark. Hela regskogen betäcks av stora upprivna sar dár inte längre frodiga träd far växa. I Sverige tycker jag att det är charmigt med ängar och öppna landskap men i regnskogen blir öppenheten ful och sarliknande. Vad är sillnaden? Varför har människor i Amazonas inte samma rätt, enligt mig, att odla grödor pa bördig mark som bönder som värnar om öppna landskap i Sverige? Skillnaden är ingen. Och faktum är att varenda betande ko som haller skogarna borta är överflódig och ett hot mot naturen. Visst ska vi odla sa att vi far mat pa bordet men de som behöver mest mark av det som tidigare varit vacker skog är just betande kor som sedan kommer att befinna sig pa varat matbord eller som haller oss med mjölk. Ja vi far nog bli veganer allihop om vi vill bevara regnskog samt svensk löv, tall och granskog.

Jennie Áström

Cirka 10% av befolkningen i Ecuador ar analfabeter. Min farmor Carmen har i Ecuador ar en av dem. Eller hon var en av dem, rattare skrivet. I och med ett projekt som utfors pa uppdrag av Correas regering har Carmen borjat studera tre kvallar i veckan. Hon far lara sig lasa, skriva och rakna.
For nagra veckor sedan satt vi i koket och ljudade oss igenom alfabetet. Hon tranade aven pa att skriva bokstaverna, bade i versaler och germaner. Nu om kvallarna tranar hon pa att multiplicera samt att dividera.
Det ar sa svart att forestalla sig hur ett bokstavslost sprak ar. For mig ar det sa sjalvklart och bokstaverna rullar omedvetet framfor mina ogon nar jag tanker pa ett ord eller en mening.
Jag kommer ihag att jag i borjan av min tid har fragade Carmen om hur ordet hon just sagt till mig stavades; om det borjade pa ett b eller ett p. Hon sag bekymrad ut och smakade lange pa ordet innan hon svarade att hon inte visste.
Nar vi for nagra veckor sedan akte pa en brollopsfest tillsammans var det en djungel av bussar att valja mellan. Hon irrade fram och tillbaka. Jag forstod forst inte varfor vi kranglade omkring sa mycket. Jag sade till Carmen att det stod var destination pa en buss och hon fragade mig vilken och jag pekade pa den mitt framfor oss. Da insag jag att hon inte kunde utlasa skyltarna.

Att inte kunna ta del av skriven information skulle jag tanka gor en sa avskarmad och begransad. Att inte forsta skyltarna, tidningsartiklarna eller bockernas innehall -bara for att namna nagra exempel- forvandlar inte det mycket i vardagen till obegripliga krumelurer? Men vad vet jag? Det ar svart att forestalla sig. Det ar en sak nar man befinner sig pa en plats dar spraket ar frammande, men nar det galler spraket man talar forestaller jag mig att det kanns forlamande.

Carmen ar en kvinna med stor lust att lara. Hon ar en engagerad kvinna som standigt ar intresserad av nya saker. Hon har manga planer for framtiden. Forra aret var hon ordforande i byn och da sag hon till att ett samlingshus byggdes, att vagen blev stenbelagd samt att belysning sattes upp langs vagen. Hon har en lokal pa marknaden i Ibarra dar hon saljer traditionella klader och har precis utsetts till ordforande for ett kooperativ for lanande och sparande for kvinnor.
Carmen vet att laskunnighet ar en fordel nar hon engagerar sig sa mycket som hon gor och nast intill ett maste for att mer aktivt kunna delta i olika organisationer och projekt. Hon ar inte radd. Hon vagar. Hon ljudar hogt och raknar pa fingrarna. Varfor skulle hon vara radd eller skammas? Varfor skulle hon inte fraga vad det ar som star i tidningen eller hur ett visst ord uttalas?

Carmens yngsta barnbarn Lizett far helt andra forutsattningar. Lizett ar endast 2 ar och varje mandag kommer en lararinna hem till huset for att "leka" med Lizett i en timme. De pysslar ihop; skriver, ritar och laser.
Carmen ar 50 ar och det ar inte sa langesedan hon var en liten flicka. Forandringarna ar pa frammarsch, det ar mycket som hander i Ecuador nu. Det ar ett land som bubblar.

                                                                                                                                 Therese Bonnevier

Nar man aker flak finns det inte sa mycket att gora. En lamplig sysselsattning ar att anpassa jullatar fran Landet Lagom till Landet Langt Bort. Imorse steg vi upp halv fem for att aka flak fran Pedro Carbo till Atacames. 9 mil och 2,5 timmar. Hara ar resultatet.

Mel. Nu har vi jul här I várt hus

Nu har vi djur här i várt hus
Hönor och myror,
Kackerlackor I min säng
Barnen i ring
Skriker Saralinn!
Jagar oss – Spring!
Jag har bett pá foten utav flugan
Löss och myggor ocksá bor i stugan
Tralla la trallalallala tralla lallala tralla lalla

Middag vin vän, stekt ägg igen
Ris och potatis,
Hopp trallallala
Massor med kor med
Puckel sá stor
Pá vägen bor
Mamma, pappa, alla dansar salsa
Cumbia och annat kan dom ocksa valsa
Tralla la trallalallala tralla lallala tralla lalla

Fran oss alla. Till er alla. En riktigt God Jul.
Linn Andersson
Pedro Carbo, Esmeraldas

I min by ar merparten av invanarna protestanter sedan ca 20 ar tillbaka i tiden, tidigare var det katolskakyrkan som dominerade. Brollop i bergen ar inget man klarar av i en handvandning har i Ecuador. Traditionen bjuder att festligheterna kring brollopet halls i dagarna fyra. Jag och min reskamrat Johanna fick mojligheten att delta under alla dessa dagarna. Det var min vardmamma ( maria) bror som skulle till att gifta sig och da var vi inbjudna. Allt borjar pa fredagen, da ar det stora slaktaredagen. Slakt och vanner kommer med gavor till fastmannen i form av marsvin. Det ar brukligt att hela byn deltar i festligheterna. Det ar inte bara byns marsvin som stryker med denna dag utan aven den nyinkopta ungtjuren gar till slakt. Det var forsta gangen jag har beskadat en slakt och det var ingen vacker upplevelse men det kandes bra att vara med och visa sitt intresse iallafall det var nog mest for deras skull som jag stod och sag pa nar kniven sattes i strupen pa det stackars djuret. Det var dock fint att se hur man tog tillvara pa precis alla delar av djuret, inget ska slangas. Pa kvallen var det dags for marsvinen att ga mot den sista vilan. Vi var hemma hos min vardmammas pappa (aven brudgummens pappa) traditionen bjuder att det ar brudgummens familj som ska ga med gavor till bruden pa lordagskvallen, darfor skulle nu marsvinen forberedas. Vi samlades alla runt den upptande brasan familjen, farbror, faster broder och systrar. Det var en overklig kansla att sitta dar bland dessa manniskor, som om jag vore nedslappt fran himlen och helt plotsligt befann mig har med dessa manniskor, med dessa manniskor som jag inte kanner men anda kanner jag mig hemma med tackvare gastfriheten och det oppna sattet. Sitter runt elden, gloden varmer, roken ligger som ett tacke runtomkring oss. Runt mina ben vaxer hogen med marsvin, slakten gar till sa att man snabbt vrider nacken av djuren sen ar det over. Man doppar darefter ned marsvinet i en stoor gryta med hett vatten, detta for att det ska ga latt att plocka av palsen. Kvnnorna borjar att plocka, sen kommer fragan Quiere pelar? Vill du skala? Ja, skala eller plocka vad man nu kallar det, ja nog vill jag prova far ta detta ogonblick denna nya upplevelse och forsoka leva med den var en del av den, jag skalar. Vi forsoker, blir utskrattade, forsoker igen gar battre och battre men det marks att jag ar nyborjare. Och detta ar nog inget jag vill forfina mina kunskaper i heller det var en fin kvall, en fantastiskt vacker upplevelse men det var varmen fran manniskorna och varmen fran elden som jag vill halla kvar vid och som jag kommer att minnas, slakten och skalningen kan jag gott vara utan. Kvallen blev mork och sen och det blev dags att ga till sangs, vi sov over i Marias pappas hus. Dagen darefter var det stora potatisskalar dagen iallafall for mig och Johanna. Enorma mangder mat skulle tillagas. Vi vaknar pa morgonen gar upp och satter oss vid brasan som haller pa att tandas, brasan vill inte riktigt ta fyr tydligen ar det vedtrana som ar lite fuktiga. Brasan ska tandas for att tillaga maten vid, grilla marsvin och koka soppa i den gigantiska kitteln. Antligen tar elden sig, vi far prova pa att grilla en stund sen ar det dags for potatisskalningen. Ja det ar enorma mangder som ska skalas,vi haller pa i timmar. Jag slanger da och da en blick pa min potatisskalande granne, Manuela, har skalar man med kniv och det ser sa latt och smidigt ut nar manniskorna har skalar men for mig ar det allt annat an enkelt allafall till en borjan. Men efter nagra timmar far jag saga att jag avancerat och jag kanner mig riktigt duktig. Dagen resulterade dock i tva blasor pa mitt hogra pekfinger pga for hart grepp om kniven. Allteftersom dagen gar strommar folket till, det ar familjemedlemmar och folk ifran brudgummens by som samlas. Det ats, soppa ris och kott, potatis, till maten serveras en speciell dryck som bjuds pa brollop den kallas shisha och bestar av vatten, kornmjol och ett speciellt socker som heter panela det ar ett socker som man koper i en klump och har en lte rundare smak, paminner lite om honung i smaken.. Nar morkret kommer ska vi alla vandra mot brudens hem i grannbyn Achullay. Dar ska gavor lamnas i form av potatis och marsvin upplaggda pa ett stort fat, en helstekt gris och lask. Vi vandrar mot byn. det har precis regnat och vagen vi vandrar bestar av vatten polar och lera. vi halkar oss fram, skrattar, ramlar...nastan. Vi vandrar vidare jag haller en liten pojke i handen han heter Joel och ar syskonbarn till Maria. Jag gar dar och ar radd att falla for om jag faller da drar jag med mig lilla Joel ocksa, men jag haller mig pa benen den har gangen. Efter ett tag kommer en bil, vi far hoppa upp pa flaket och sen bar det ivag i morkret. Val framme leds vi ned mot huset, dar har redan brudens familj och byn samlats. Vi far sitta ned, mer mat serveras soppa, ris och rodbetor, kott. nu bars gavorna fram och alla blir tilldelade lite marsvin, en halv banan och lite brod. Under kvallen halls det lite tal pa kichwa. Sondagsmorgon, jag vandrar ned for kullarna. Det ar halvmorkt ute. Det ar for andra gangen jag vandrar mot Johannas hus denna morgon. En stund tidigare kom fallet, nattens regn har gjort stigen till lervalling och tillslut kom fallet, jag fick vandra hemat igen och byta klader, till de enda klader jag har rena, de ar inget fina och passar inte till ett brollop men de far duga. Idag ar dagen for sjalva vigseln i kyrkan, vigseln ska hallas i brudgummens by Sentagusta. Framme i Johannas hus moter mig Rosa, Johannas vardmamma. Jag berattar att jag ramlat, hon skrattar hjartligt. Jag ber att fa lana en bajieta, for varmens skull nu nar jag lerat ned min enda varmatroja. Bajieta ar ett av de typiska kladesplaggen som kvinnorna bar har i byn, som en sjal fast den gar lite langre ned over axlarna. Rosa kommer med baijetan men inte bara den, i famnen har hon en hel hog med kladesplagg, hon vill lana ut en anako det ar ett tygstycke som man virar runt midjan som en kjol och faster med ett vackert vavt band, hon kommer med en blus och ett vackert halsband det slutar med att bade jag och Johanna ar uppkladda fran topp till ta i dessa vackra traditionellaklader. Runt mitt har virar Rosa ett tunnare band, som en hastsvans fast bandet gar hela vagen ned. Kronan pa verket blir till sist hatten, min egen hatt som jag kopte redan en utav de forsta dagarn har i byn, den ar toppen att ha mot kylan pa kvallarna mot solen pa dagarna och for att dolja smutsigt har, jamt. Sa, nu ar vi alla redo for avfard, vi vandrar mot Sentagosto. Nar vi kommer in i kyrkan ar den smyckad med cerpentiner och pappduvor i taket, brudparet med respektive familj vandrar in och satter sig langst fram i kyrkan. Sjalva gudstjansten halls helt pa kichwa sa jag forstar ingeting men det ar fint att sitta med, lyssna pa sangerna och musiken. Mot slutet avger brudparet loftena och sedan far de ga upp pa scenen och mottaga presenterna, ponchos till mannen, baijetas till kvinnan och div koks prylar. Efter kyrkan bar det hem till brudgummen for att ata mer mat. Mandag Vi tillbringar formiddagen i Sentagosto. Vi skalar mer potatis, mer mat ska lagas. Nar gasterna kommit och atit halls en gudstjanst utomhus med korsang och musik. Vi vandrar anya till Achullay mer gavor ska overlamnas, denna gang tjurhuvudet och tjurklovar och lask. Folket ar samlat och pa grasmattan star ett bord uppdukat med mat i alla former. Maten ar till bruden och brudgummen plus brudgummens foraldrar. De ater och matar varandra, om inte brudgummen ater upp allt sags det att han kommer bli en dalig make. Men det ar mycket mat och allt ats inte upp och tiden far utvisa huruvida maken blir god eller ej. Detta var fyra fina dagar, bade att fa se hur ett brollop i bergen gar till men aven att fa komma min familj narmare genom att delta i forberedelserna och jobba tillsammans.

Sitter pa mitt första bymöte i kyrkan i Oñacapac efter att ha bott i byn i en manad. Har inte fatt tillfälle att ga innan da mina förärdrar inte informerat mig innan om att det är. De är mest vana vid turister som antagligen inte är intresserade av bylivet pa det sättet. Klockan är atta pa kvällen och vi brukar närma oss sängen vid denhär tiden i vanliga fall. En kille jag känner fran min organisation FIIS gar upp och ner längs gangen och pratar om jord och analfabetism. Saker jag inte förstar da de är pa kichwa. Min mamma Carmen sitter bredvid mig och viskar da och da vad han pratar om. Vissa ord förstar jag da spanskan blandas in i det traditionella spraket. Tva killar hánger mot ett bord pa altaret. De haller ordning genom att nagon hang tysta ner den mumlande församlingen. En muskulös dalmatiner med lätta prickar gar fram och tillbaka i kyrkan. En bra stund star den pa altaret och tittar ut över församlingen. Bredvid mig och Carmen sitter nagra damer med stickor och garn och handarbetar. Vi sitter tätt pa den lilla träbänken vilket gör att stämningen blir gemytlig. In i kyrkan har ocksa papppa Miguel kommit och strax efter hundn Exi. Jag blir stalt över familjens hund som just nu hälsar pa kvallens första talare da en kvinna jag inte känner igen för tillfället tagit ordet. Efter att ha vandrat runt lite lägger sig Exi lungt pa altaret och myser med stängda ögon medan dalmatinern vaktar mer rastlöst bredvid. Ett litet barn bakom mig krafsar mig i byxlinningen. Lukten här inne paminner om busslukten. En sval frisk vind som sveper in blandas med lukten av jäst, gamla kläder, smutsig hud, ingnodda säten och alkohol. precis som när jag sitter pa den skakiga bussen med öppna fönster som tar mig fran möten med FIIS i orten Saraguro till min by Oñacapac. Hunden myser, damen mellan mig och Miguel jäspar, kvinnor handarbetar, barn leker och gnäller och FIIS killen pratar om staten pa blandad kichwa och spanska. Damen mellan mig och Miguel tittar nyfiket pa mig som sitter här och skriver. Hon fragar honom om mig och hör att hon nämner den vanliga fragan ¿soltera?. Hunden har ihoprullad somnat pa altaret. Damerna bredvid mig har tappat intresset av den pratande FIIS killen. De har all uppmnärksamhet pa en bäbis som guppas till sömns. En ¨ldre dam med glada linjer i ansiktet och stort leende skrattar till och doppar ansiktet i händerna när den talande FIIS killen gar förbi. Han besvarar hennes leende med sin blick och hon tittar avundande pa honom. Av alla människor i den fulla kyrkan verkar det vara hon som lyssnar mest. Da och da rör hon munnen som att hon medhallande mummlar nagra ord. En frisk doft av eucalyptus blandad med röklukt sveper in i kyrkan. Carmen somnar till en stund pa min axel. Jag lägger armen om henne och hon lutar sig närmare mig. Vad jag hört om att ecuatorianer har svart för närhet stäsmmer inte i min familj. Miguel och damen bredvid honom har somnat rakt upp och ner pa den harda bänken. Den ena med hatten pa topp oc den andra med hatten hängande över ögonen. /Jennie Aström