Ecuador, vart tog du vägen?
Borta bra men hemma bäst. Jag längtar tillbaka till Ecuador. Det är först när jag sluter ögonen och släpper mina tankar lösa i sömnens värld som jag inser hur borttappad jag är i glappet mellan de olika världsdelarna och kulturerna. Att vakna upp ur sömnens grepp är som att stiga av en bergochdalbana full av loopar. Min hjärna kämpar hårt för att förstå vart någonstans i världen jag befinner mig. Jag är i alla fall glad för att svenskar antingen tittar ner i backen och kniper ihop munnen eller tittar på mig och snabbt drar mungiporna mot öronen när jag möter dem. Då slipper jag fundera på vilket språk min annars så invanda hälsningsfras ska läggas fram på. "Buenos días", "Comó esta?" eller vad säger man? Bara ett enkelt "hej" och en nick. Nej, jag leker svensk och kniper mun. Enklast så.
Här är det ingen som hälsar glatt på alla passagerare på bussen då de stiger på. Här är det ingen som frågar vart jag ska, var jag kommer ifrån och när jag tänker komma tillbaka, när jag går på vägen. Ska jag vara ärlig så minns jag inte ens om jag mötte någon när jag gick på vägen mot tågstationen i Norrköping. Jag glömde titta. Jag glömde vara levande. Ta in verkligheten. Tidspressen har redan fångat mig. Jag sitter och skriver på tåget. I Ecuador kunde jag färdas i timmar, halva dygn, utan att ens orka ta upp en bok. Folk åkte buss, inget mer. Kanske på sin höjd nystade någon upp sitt garn för att förbereda inför en stickning. På tåget är det full aktivitet med datorer, att läsa morgontidningen eller att via mobilen planera in ett lunchmöte. Lunchmöte. Det vill till att man använder tiden på rätt sätt. Här finns inget utrymme till att komma försent. Sitta på en parkbänk och vänta. Fundera.
Den svenska perfektionismen bekymrar mig. Att äta frukost i ett hem där allt och lite till finns samt där varje sak står på sin rätta plats känns ovant. Ingen kall luft som sipprar upp mellan golvspringorna och kyler ner den stol jag sitter på. Väggarna är rena och noggrant pyntade med passande tavlor och vykort. Var är spiken där knippen med örten hierba louisa alltid hängde? Var är korgen med frukt och grönt som alltid stod på golvet och blottade sin botten när veckan började lida mot sitt slut och det var dags att ta den till söndagsmarknaden för påfyllning? Här står maten snyggt uppradad i ett fyllt skafferi och kylen brummar på för att hålla hemmets värme borta från de många färskvaror som inhandlats. Kylan utanför hemmets trygga väggar når aldrig den mat jag nu äter. I mitt hem i Ecuador var natten den enda nedkylaren för de färskvaror jag där intog.
Bybussarna i Ecuador var gamla med nedslitna säten och löst hängande sladdar framme vid chauffören. Dörrarna var för det mesta alltid öppna. Ibland hängde en kille i öppningen som hoppade av för varje ny passagerare som skulle på. Han hoppade inte på förrän bussen börjat rulla. Långfärdsbussarna som tog mig runt Ecuador var oftast snygga och nya. De såg ut precis som man tänker sig att bussar ser ut. Men bussarna i Sverige har den här lilla extra designen som bara svenska saker har. Designad in i minsta detalj. För att vara perfekt. Stilfullt. För att vara svenskt.
Jennie Åström, Global Rättvisa
