Att ta saken i egna händer
Det är ingen nyhet att byrákratin i det här landet är enorm och att alla processer gár oerhört segt, till dessa hör även rättsväsendet som ocksá är gravt besudlat av korruption.
I las comunidades, som man ofta brukar benämna indianbyarna, ráder en mycket kollektiv anda. Förutom mingas som brukar ordnas med jämna mellanrum dá byborna gár ihop och gräver ett dike till exempel, hjälper man alltid varandra. När det vankas bröllop, dop, begravning eller när grannen har blivit sjuk och inte kan försörja familjen, ja dá rycker man in. Likasá om grannen skulle fá inbrott sá ingriper alla.
Detta verkar för mig som ett sätt att ersätta en stat som saknar sociala skyddsnät, men väldigt sympatiskt och solidariskt. Under gárdagens kvällsprat med min värdpappa som till yrket är advokat, fick jag en föreläsning om indianernas eget ”rättsväsende”, som är omedelbart och alldeles gratis.
För att beskriva i case.
En kvinna blir misshandlad av sin man, hon gár dá till sin familj som gár till byns president, el cabildo. De diskuterar átgärder och kallar direkt samman de inblandade, maken, hustrun och báda familjerna. Där blir det ett litet förhör och mannen frágas ut om bakomliggande orsaker till sitt handlande. Hela byn samlas och mannen fár sitt straff, det kan till exempel vara att bada i brännässlor inför hela byns befolkning eller att fá nágra slag med piskan. Därefter ska han be om förlátelse, vilket kan págá i timmar. Kvinnan fár nu avgöra om hon vill ta tillbaka sin man eller kasta ut honom, i det senare fallet máste han lämna byn och aldrig komma tillbaka. Fár han stanna men gör om samma sak blir straffet hárade den här gángen.
Straffet i sig är egentligen skammen, alla vet vem du är och vad du har gjort, alla kommer slänga blickar efter dig och prata om dig láng tid framöver. Det kan vara svárt att förstá när man kommer frán ett sá individualistiskt land som Sverige men här är man otroligt beroende av sin familj, sina grannar och hela ens omgivning.
När Segundo José beskriver rättssystemet verkar det praktiskt och bra, men det bygger ju pá att kvinnan i det här fallet vágar söka hjälp. Det vanligaste antar jag är att hon redan är sá pass kuvad och inte vágar vända sig át nágot háll. Dessutom har jag hört talas om ”rättegángar” som gátt överstyr och slutat i lynchningar, där den ”átalade” helt enkelt blivit dödad.
Det finns som vanligt inget svart eller vitt här i världen, men när staten är otillräcklig sá vad verkar rimligare än att ta saken i egna händer?
Maja Hemlin- Söderberg
Apatug, Tungurahua
I las comunidades, som man ofta brukar benämna indianbyarna, ráder en mycket kollektiv anda. Förutom mingas som brukar ordnas med jämna mellanrum dá byborna gár ihop och gräver ett dike till exempel, hjälper man alltid varandra. När det vankas bröllop, dop, begravning eller när grannen har blivit sjuk och inte kan försörja familjen, ja dá rycker man in. Likasá om grannen skulle fá inbrott sá ingriper alla.
Detta verkar för mig som ett sätt att ersätta en stat som saknar sociala skyddsnät, men väldigt sympatiskt och solidariskt. Under gárdagens kvällsprat med min värdpappa som till yrket är advokat, fick jag en föreläsning om indianernas eget ”rättsväsende”, som är omedelbart och alldeles gratis.
För att beskriva i case.
En kvinna blir misshandlad av sin man, hon gár dá till sin familj som gár till byns president, el cabildo. De diskuterar átgärder och kallar direkt samman de inblandade, maken, hustrun och báda familjerna. Där blir det ett litet förhör och mannen frágas ut om bakomliggande orsaker till sitt handlande. Hela byn samlas och mannen fár sitt straff, det kan till exempel vara att bada i brännässlor inför hela byns befolkning eller att fá nágra slag med piskan. Därefter ska han be om förlátelse, vilket kan págá i timmar. Kvinnan fár nu avgöra om hon vill ta tillbaka sin man eller kasta ut honom, i det senare fallet máste han lämna byn och aldrig komma tillbaka. Fár han stanna men gör om samma sak blir straffet hárade den här gángen.
Straffet i sig är egentligen skammen, alla vet vem du är och vad du har gjort, alla kommer slänga blickar efter dig och prata om dig láng tid framöver. Det kan vara svárt att förstá när man kommer frán ett sá individualistiskt land som Sverige men här är man otroligt beroende av sin familj, sina grannar och hela ens omgivning.
När Segundo José beskriver rättssystemet verkar det praktiskt och bra, men det bygger ju pá att kvinnan i det här fallet vágar söka hjälp. Det vanligaste antar jag är att hon redan är sá pass kuvad och inte vágar vända sig át nágot háll. Dessutom har jag hört talas om ”rättegángar” som gátt överstyr och slutat i lynchningar, där den ”átalade” helt enkelt blivit dödad.
Det finns som vanligt inget svart eller vitt här i världen, men när staten är otillräcklig sá vad verkar rimligare än att ta saken i egna händer?
Maja Hemlin- Söderberg
Apatug, Tungurahua
Ett liv utan bokstäver till ända
Cirka 10% av befolkningen i Ecuador ar analfabeter. Min farmor Carmen har i Ecuador ar en av dem. Eller hon var en av dem, rattare skrivet. I och med ett projekt som utfors pa uppdrag av Correas regering har Carmen borjat studera tre kvallar i veckan. Hon far lara sig lasa, skriva och rakna.
For nagra veckor sedan satt vi i koket och ljudade oss igenom alfabetet. Hon tranade aven pa att skriva bokstaverna, bade i versaler och germaner. Nu om kvallarna tranar hon pa att multiplicera samt att dividera.
Det ar sa svart att forestalla sig hur ett bokstavslost sprak ar. For mig ar det sa sjalvklart och bokstaverna rullar omedvetet framfor mina ogon nar jag tanker pa ett ord eller en mening.
Jag kommer ihag att jag i borjan av min tid har fragade Carmen om hur ordet hon just sagt till mig stavades; om det borjade pa ett b eller ett p. Hon sag bekymrad ut och smakade lange pa ordet innan hon svarade att hon inte visste.
Nar vi for nagra veckor sedan akte pa en brollopsfest tillsammans var det en djungel av bussar att valja mellan. Hon irrade fram och tillbaka. Jag forstod forst inte varfor vi kranglade omkring sa mycket. Jag sade till Carmen att det stod var destination pa en buss och hon fragade mig vilken och jag pekade pa den mitt framfor oss. Da insag jag att hon inte kunde utlasa skyltarna.
Att inte kunna ta del av skriven information skulle jag tanka gor en sa avskarmad och begransad. Att inte forsta skyltarna, tidningsartiklarna eller bockernas innehall -bara for att namna nagra exempel- forvandlar inte det mycket i vardagen till obegripliga krumelurer? Men vad vet jag? Det ar svart att forestalla sig. Det ar en sak nar man befinner sig pa en plats dar spraket ar frammande, men nar det galler spraket man talar forestaller jag mig att det kanns forlamande.
Carmen ar en kvinna med stor lust att lara. Hon ar en engagerad kvinna som standigt ar intresserad av nya saker. Hon har manga planer for framtiden. Forra aret var hon ordforande i byn och da sag hon till att ett samlingshus byggdes, att vagen blev stenbelagd samt att belysning sattes upp langs vagen. Hon har en lokal pa marknaden i Ibarra dar hon saljer traditionella klader och har precis utsetts till ordforande for ett kooperativ for lanande och sparande for kvinnor.
Carmen vet att laskunnighet ar en fordel nar hon engagerar sig sa mycket som hon gor och nast intill ett maste for att mer aktivt kunna delta i olika organisationer och projekt. Hon ar inte radd. Hon vagar. Hon ljudar hogt och raknar pa fingrarna. Varfor skulle hon vara radd eller skammas? Varfor skulle hon inte fraga vad det ar som star i tidningen eller hur ett visst ord uttalas?
Carmens yngsta barnbarn Lizett far helt andra forutsattningar. Lizett ar endast 2 ar och varje mandag kommer en lararinna hem till huset for att "leka" med Lizett i en timme. De pysslar ihop; skriver, ritar och laser.
Carmen ar 50 ar och det ar inte sa langesedan hon var en liten flicka. Forandringarna ar pa frammarsch, det ar mycket som hander i Ecuador nu. Det ar ett land som bubblar.
Therese Bonnevier
For nagra veckor sedan satt vi i koket och ljudade oss igenom alfabetet. Hon tranade aven pa att skriva bokstaverna, bade i versaler och germaner. Nu om kvallarna tranar hon pa att multiplicera samt att dividera.
Det ar sa svart att forestalla sig hur ett bokstavslost sprak ar. For mig ar det sa sjalvklart och bokstaverna rullar omedvetet framfor mina ogon nar jag tanker pa ett ord eller en mening.
Jag kommer ihag att jag i borjan av min tid har fragade Carmen om hur ordet hon just sagt till mig stavades; om det borjade pa ett b eller ett p. Hon sag bekymrad ut och smakade lange pa ordet innan hon svarade att hon inte visste.
Nar vi for nagra veckor sedan akte pa en brollopsfest tillsammans var det en djungel av bussar att valja mellan. Hon irrade fram och tillbaka. Jag forstod forst inte varfor vi kranglade omkring sa mycket. Jag sade till Carmen att det stod var destination pa en buss och hon fragade mig vilken och jag pekade pa den mitt framfor oss. Da insag jag att hon inte kunde utlasa skyltarna.
Att inte kunna ta del av skriven information skulle jag tanka gor en sa avskarmad och begransad. Att inte forsta skyltarna, tidningsartiklarna eller bockernas innehall -bara for att namna nagra exempel- forvandlar inte det mycket i vardagen till obegripliga krumelurer? Men vad vet jag? Det ar svart att forestalla sig. Det ar en sak nar man befinner sig pa en plats dar spraket ar frammande, men nar det galler spraket man talar forestaller jag mig att det kanns forlamande.
Carmen ar en kvinna med stor lust att lara. Hon ar en engagerad kvinna som standigt ar intresserad av nya saker. Hon har manga planer for framtiden. Forra aret var hon ordforande i byn och da sag hon till att ett samlingshus byggdes, att vagen blev stenbelagd samt att belysning sattes upp langs vagen. Hon har en lokal pa marknaden i Ibarra dar hon saljer traditionella klader och har precis utsetts till ordforande for ett kooperativ for lanande och sparande for kvinnor.
Carmen vet att laskunnighet ar en fordel nar hon engagerar sig sa mycket som hon gor och nast intill ett maste for att mer aktivt kunna delta i olika organisationer och projekt. Hon ar inte radd. Hon vagar. Hon ljudar hogt och raknar pa fingrarna. Varfor skulle hon vara radd eller skammas? Varfor skulle hon inte fraga vad det ar som star i tidningen eller hur ett visst ord uttalas?
Carmens yngsta barnbarn Lizett far helt andra forutsattningar. Lizett ar endast 2 ar och varje mandag kommer en lararinna hem till huset for att "leka" med Lizett i en timme. De pysslar ihop; skriver, ritar och laser.
Carmen ar 50 ar och det ar inte sa langesedan hon var en liten flicka. Forandringarna ar pa frammarsch, det ar mycket som hander i Ecuador nu. Det ar ett land som bubblar.
Therese Bonnevier
