Ett liv utan bokstäver till ända
Cirka 10% av befolkningen i Ecuador ar analfabeter. Min farmor Carmen har i Ecuador ar en av dem. Eller hon var en av dem, rattare skrivet. I och med ett projekt som utfors pa uppdrag av Correas regering har Carmen borjat studera tre kvallar i veckan. Hon far lara sig lasa, skriva och rakna.
For nagra veckor sedan satt vi i koket och ljudade oss igenom alfabetet. Hon tranade aven pa att skriva bokstaverna, bade i versaler och germaner. Nu om kvallarna tranar hon pa att multiplicera samt att dividera.
Det ar sa svart att forestalla sig hur ett bokstavslost sprak ar. For mig ar det sa sjalvklart och bokstaverna rullar omedvetet framfor mina ogon nar jag tanker pa ett ord eller en mening.
Jag kommer ihag att jag i borjan av min tid har fragade Carmen om hur ordet hon just sagt till mig stavades; om det borjade pa ett b eller ett p. Hon sag bekymrad ut och smakade lange pa ordet innan hon svarade att hon inte visste.
Nar vi for nagra veckor sedan akte pa en brollopsfest tillsammans var det en djungel av bussar att valja mellan. Hon irrade fram och tillbaka. Jag forstod forst inte varfor vi kranglade omkring sa mycket. Jag sade till Carmen att det stod var destination pa en buss och hon fragade mig vilken och jag pekade pa den mitt framfor oss. Da insag jag att hon inte kunde utlasa skyltarna.
Att inte kunna ta del av skriven information skulle jag tanka gor en sa avskarmad och begransad. Att inte forsta skyltarna, tidningsartiklarna eller bockernas innehall -bara for att namna nagra exempel- forvandlar inte det mycket i vardagen till obegripliga krumelurer? Men vad vet jag? Det ar svart att forestalla sig. Det ar en sak nar man befinner sig pa en plats dar spraket ar frammande, men nar det galler spraket man talar forestaller jag mig att det kanns forlamande.
Carmen ar en kvinna med stor lust att lara. Hon ar en engagerad kvinna som standigt ar intresserad av nya saker. Hon har manga planer for framtiden. Forra aret var hon ordforande i byn och da sag hon till att ett samlingshus byggdes, att vagen blev stenbelagd samt att belysning sattes upp langs vagen. Hon har en lokal pa marknaden i Ibarra dar hon saljer traditionella klader och har precis utsetts till ordforande for ett kooperativ for lanande och sparande for kvinnor.
Carmen vet att laskunnighet ar en fordel nar hon engagerar sig sa mycket som hon gor och nast intill ett maste for att mer aktivt kunna delta i olika organisationer och projekt. Hon ar inte radd. Hon vagar. Hon ljudar hogt och raknar pa fingrarna. Varfor skulle hon vara radd eller skammas? Varfor skulle hon inte fraga vad det ar som star i tidningen eller hur ett visst ord uttalas?
Carmens yngsta barnbarn Lizett far helt andra forutsattningar. Lizett ar endast 2 ar och varje mandag kommer en lararinna hem till huset for att "leka" med Lizett i en timme. De pysslar ihop; skriver, ritar och laser.
Carmen ar 50 ar och det ar inte sa langesedan hon var en liten flicka. Forandringarna ar pa frammarsch, det ar mycket som hander i Ecuador nu. Det ar ett land som bubblar.
Therese Bonnevier
For nagra veckor sedan satt vi i koket och ljudade oss igenom alfabetet. Hon tranade aven pa att skriva bokstaverna, bade i versaler och germaner. Nu om kvallarna tranar hon pa att multiplicera samt att dividera.
Det ar sa svart att forestalla sig hur ett bokstavslost sprak ar. For mig ar det sa sjalvklart och bokstaverna rullar omedvetet framfor mina ogon nar jag tanker pa ett ord eller en mening.
Jag kommer ihag att jag i borjan av min tid har fragade Carmen om hur ordet hon just sagt till mig stavades; om det borjade pa ett b eller ett p. Hon sag bekymrad ut och smakade lange pa ordet innan hon svarade att hon inte visste.
Nar vi for nagra veckor sedan akte pa en brollopsfest tillsammans var det en djungel av bussar att valja mellan. Hon irrade fram och tillbaka. Jag forstod forst inte varfor vi kranglade omkring sa mycket. Jag sade till Carmen att det stod var destination pa en buss och hon fragade mig vilken och jag pekade pa den mitt framfor oss. Da insag jag att hon inte kunde utlasa skyltarna.
Att inte kunna ta del av skriven information skulle jag tanka gor en sa avskarmad och begransad. Att inte forsta skyltarna, tidningsartiklarna eller bockernas innehall -bara for att namna nagra exempel- forvandlar inte det mycket i vardagen till obegripliga krumelurer? Men vad vet jag? Det ar svart att forestalla sig. Det ar en sak nar man befinner sig pa en plats dar spraket ar frammande, men nar det galler spraket man talar forestaller jag mig att det kanns forlamande.
Carmen ar en kvinna med stor lust att lara. Hon ar en engagerad kvinna som standigt ar intresserad av nya saker. Hon har manga planer for framtiden. Forra aret var hon ordforande i byn och da sag hon till att ett samlingshus byggdes, att vagen blev stenbelagd samt att belysning sattes upp langs vagen. Hon har en lokal pa marknaden i Ibarra dar hon saljer traditionella klader och har precis utsetts till ordforande for ett kooperativ for lanande och sparande for kvinnor.
Carmen vet att laskunnighet ar en fordel nar hon engagerar sig sa mycket som hon gor och nast intill ett maste for att mer aktivt kunna delta i olika organisationer och projekt. Hon ar inte radd. Hon vagar. Hon ljudar hogt och raknar pa fingrarna. Varfor skulle hon vara radd eller skammas? Varfor skulle hon inte fraga vad det ar som star i tidningen eller hur ett visst ord uttalas?
Carmens yngsta barnbarn Lizett far helt andra forutsattningar. Lizett ar endast 2 ar och varje mandag kommer en lararinna hem till huset for att "leka" med Lizett i en timme. De pysslar ihop; skriver, ritar och laser.
Carmen ar 50 ar och det ar inte sa langesedan hon var en liten flicka. Forandringarna ar pa frammarsch, det ar mycket som hander i Ecuador nu. Det ar ett land som bubblar.
Therese Bonnevier
Kommentarer
Trackback
