Att ta saken i egna händer
Det är ingen nyhet att byrákratin i det här landet är enorm och att alla processer gár oerhört segt, till dessa hör även rättsväsendet som ocksá är gravt besudlat av korruption.
I las comunidades, som man ofta brukar benämna indianbyarna, ráder en mycket kollektiv anda. Förutom mingas som brukar ordnas med jämna mellanrum dá byborna gár ihop och gräver ett dike till exempel, hjälper man alltid varandra. När det vankas bröllop, dop, begravning eller när grannen har blivit sjuk och inte kan försörja familjen, ja dá rycker man in. Likasá om grannen skulle fá inbrott sá ingriper alla.
Detta verkar för mig som ett sätt att ersätta en stat som saknar sociala skyddsnät, men väldigt sympatiskt och solidariskt. Under gárdagens kvällsprat med min värdpappa som till yrket är advokat, fick jag en föreläsning om indianernas eget ”rättsväsende”, som är omedelbart och alldeles gratis.
För att beskriva i case.
En kvinna blir misshandlad av sin man, hon gár dá till sin familj som gár till byns president, el cabildo. De diskuterar átgärder och kallar direkt samman de inblandade, maken, hustrun och báda familjerna. Där blir det ett litet förhör och mannen frágas ut om bakomliggande orsaker till sitt handlande. Hela byn samlas och mannen fár sitt straff, det kan till exempel vara att bada i brännässlor inför hela byns befolkning eller att fá nágra slag med piskan. Därefter ska han be om förlátelse, vilket kan págá i timmar. Kvinnan fár nu avgöra om hon vill ta tillbaka sin man eller kasta ut honom, i det senare fallet máste han lämna byn och aldrig komma tillbaka. Fár han stanna men gör om samma sak blir straffet hárade den här gángen.
Straffet i sig är egentligen skammen, alla vet vem du är och vad du har gjort, alla kommer slänga blickar efter dig och prata om dig láng tid framöver. Det kan vara svárt att förstá när man kommer frán ett sá individualistiskt land som Sverige men här är man otroligt beroende av sin familj, sina grannar och hela ens omgivning.
När Segundo José beskriver rättssystemet verkar det praktiskt och bra, men det bygger ju pá att kvinnan i det här fallet vágar söka hjälp. Det vanligaste antar jag är att hon redan är sá pass kuvad och inte vágar vända sig át nágot háll. Dessutom har jag hört talas om ”rättegángar” som gátt överstyr och slutat i lynchningar, där den ”átalade” helt enkelt blivit dödad.
Det finns som vanligt inget svart eller vitt här i världen, men när staten är otillräcklig sá vad verkar rimligare än att ta saken i egna händer?
Maja Hemlin- Söderberg
Apatug, Tungurahua
I las comunidades, som man ofta brukar benämna indianbyarna, ráder en mycket kollektiv anda. Förutom mingas som brukar ordnas med jämna mellanrum dá byborna gár ihop och gräver ett dike till exempel, hjälper man alltid varandra. När det vankas bröllop, dop, begravning eller när grannen har blivit sjuk och inte kan försörja familjen, ja dá rycker man in. Likasá om grannen skulle fá inbrott sá ingriper alla.
Detta verkar för mig som ett sätt att ersätta en stat som saknar sociala skyddsnät, men väldigt sympatiskt och solidariskt. Under gárdagens kvällsprat med min värdpappa som till yrket är advokat, fick jag en föreläsning om indianernas eget ”rättsväsende”, som är omedelbart och alldeles gratis.
För att beskriva i case.
En kvinna blir misshandlad av sin man, hon gár dá till sin familj som gár till byns president, el cabildo. De diskuterar átgärder och kallar direkt samman de inblandade, maken, hustrun och báda familjerna. Där blir det ett litet förhör och mannen frágas ut om bakomliggande orsaker till sitt handlande. Hela byn samlas och mannen fár sitt straff, det kan till exempel vara att bada i brännässlor inför hela byns befolkning eller att fá nágra slag med piskan. Därefter ska han be om förlátelse, vilket kan págá i timmar. Kvinnan fár nu avgöra om hon vill ta tillbaka sin man eller kasta ut honom, i det senare fallet máste han lämna byn och aldrig komma tillbaka. Fár han stanna men gör om samma sak blir straffet hárade den här gángen.
Straffet i sig är egentligen skammen, alla vet vem du är och vad du har gjort, alla kommer slänga blickar efter dig och prata om dig láng tid framöver. Det kan vara svárt att förstá när man kommer frán ett sá individualistiskt land som Sverige men här är man otroligt beroende av sin familj, sina grannar och hela ens omgivning.
När Segundo José beskriver rättssystemet verkar det praktiskt och bra, men det bygger ju pá att kvinnan i det här fallet vágar söka hjälp. Det vanligaste antar jag är att hon redan är sá pass kuvad och inte vágar vända sig át nágot háll. Dessutom har jag hört talas om ”rättegángar” som gátt överstyr och slutat i lynchningar, där den ”átalade” helt enkelt blivit dödad.
Det finns som vanligt inget svart eller vitt här i världen, men när staten är otillräcklig sá vad verkar rimligare än att ta saken i egna händer?
Maja Hemlin- Söderberg
Apatug, Tungurahua
Kommentarer
Trackback
