Me voy!
Lizseth doptes och jag blev gudmor. En fest tillagnades detta samt slogs ihop med var sorti och vi dansade trampatrampa till fyra pa morgonen. Tarfyllda och hjartslitande avsked. Slutmote i sodra Ecuador i Saraguro. Snabbvisit pa kusten i Montañita. Nu Quito for att avsluta praktiken har. Tre nattbussar under loppet av fem natter. Jag ar trott pa grund av somnbristen och kanslomassigt utmattad men kanner mig samtidigt lycklig over allt jag har fatt uppleva har samt over alla manniskor jag fatt lara kanna -bade har i Ecuador och min egen klass.
Vi lamnar Ecuador en manad innan valen ska hallas (26 april). Kampanjerna har borjat. Pa husen syns det klart och tydligt vilken kandidat och vilket parti man stoder. "La revolución ciudadana está en marcha" (Medborgarrevolutionen ar pa frammarsch) skallar fran presidenten Rafael Correa och hans parti Movimiento País, Lista 35. Partiets grona farg gar inte att missa; klart den flagga som ar overrepresenterad i landet -den vajar pa de flesta hus och det ar deras farger samt ord som visas pa olika tv-kanaler. Dock sa bankar mitt ecuadorianska hjarta mer for El partido socialista, Frente Amplio, Lista 17 och deras roda farg. Det ar mer mitt Ecuador. I Imbabura har de tva ovan namnda partierna ingatt en allians infor valen och den roda och den roda flaggan har flera ganger synts tillsammans nar vi varit ivag pa ett mote eller en manifestation.
Som det verkar har Correa storst chans att bli atervald och det tycker jag ar lovande. Men det finns, som jag har markt kring Ibarra iallafall, sa manga manniskor som ar besvikna pa honom. Manniskorna pa landsbygden, och da framst ursprungsbefolkningen, kanner sig bortglomda och overgivna. De tycker inte att Correa har efterlevt sina loften och att hans politik ar mer installd pa stadsbefolkningen och utvecklingen dar. Han borjade pa vansterkanten med en socialistisk inriktning, men har mer och mer rort sig mot mitten dar det ar lattare att gora fler nojda. "I andra lander pratas det om att Ecuador ar socialistiskt, men om man lever i landet och lar kanna politiken har inser man att det bara ar ett ord; en ytlig inriktning" sade en granne till mig.
Vi i klassen har fatt uppleva olika sidor av kampanjandet. Jag kanner mig mer besviken. Hos oss har det praglats av sa mycket egoism och hycklande medan det nere i Saraguro har speglat landsbygdsmentaliteten och praglats av ett mer kollektivt och solidariskt engagemang. Visst har jag fatt uppleva gladjen i kampanjandet ocksa, jag ska inte saga att det bara varit ett propagerande for egen vinning.
Det ar inte bara det politiska bubblandet jag lamnar. Det var plagsamt att ta farval av min familj. Tararna rann pa oss alla (forutom hos Lizseth som tittade pa oss med stora ogon och undrade varfor vi betedde oss sa underligt). De skrek No se vaya (ak inte!) efter mig nar jag lamnade garden. Jag fortsatte grata nar bussen akte ivag och det gjorde ont att se Punkuwayku forsvinna utom synhall.
Nu ska jag lamna allt. Detta karleksfulla sprak; mi hija (min dotter), mi corazon (mitt hjarta), mi amor (min karlek), mi amiga (min van), mi linda (min vackra), mi reina (min drottning) fran manniskor -bade bekanta och obekanta. Omtanken och nyfikenheten som har praglat mina dagar. De fantastiska omgivningarna. De intressanta diskussionerna. Alla dessa frukter, de redan for mig kanda som aldrig forr smakat sa gott och de som jag aldrig kommit i kontakt med innan som ar helt fantastiska. Alla flator. Musikens toner och dansens rytmer. Imbaburas drakter och farger.
Men jag lamnar bara Ecuador fysiskt. En stor del av mig stannar och mycket tar jag med mig hem. Jag kommer aldrig glomma mitt Ecuador och jag hoppas verkligen att jag en dag kommer atervanda.
Regnet vraker ner utanfor fonstret och Quito ar gratt, sa gratt. Sista dagen i Ibarra var likadan. Vadret speglar sorgen over att lamna detta, men samtidigt gor vadret det lattare att aka harifran. Pa onsdag morgon (ecuadoriansk tid) lyfter vi mot Miami och pa torsdag kvall (svensk tid) landar vi pa Arlanda. Det har blir mitt sista inlagg fran Ecuador.
Cuidense mucho y hasta la victoria siempre!
Therese Bonnevier
Vi lamnar Ecuador en manad innan valen ska hallas (26 april). Kampanjerna har borjat. Pa husen syns det klart och tydligt vilken kandidat och vilket parti man stoder. "La revolución ciudadana está en marcha" (Medborgarrevolutionen ar pa frammarsch) skallar fran presidenten Rafael Correa och hans parti Movimiento País, Lista 35. Partiets grona farg gar inte att missa; klart den flagga som ar overrepresenterad i landet -den vajar pa de flesta hus och det ar deras farger samt ord som visas pa olika tv-kanaler. Dock sa bankar mitt ecuadorianska hjarta mer for El partido socialista, Frente Amplio, Lista 17 och deras roda farg. Det ar mer mitt Ecuador. I Imbabura har de tva ovan namnda partierna ingatt en allians infor valen och den roda och den roda flaggan har flera ganger synts tillsammans nar vi varit ivag pa ett mote eller en manifestation.
Som det verkar har Correa storst chans att bli atervald och det tycker jag ar lovande. Men det finns, som jag har markt kring Ibarra iallafall, sa manga manniskor som ar besvikna pa honom. Manniskorna pa landsbygden, och da framst ursprungsbefolkningen, kanner sig bortglomda och overgivna. De tycker inte att Correa har efterlevt sina loften och att hans politik ar mer installd pa stadsbefolkningen och utvecklingen dar. Han borjade pa vansterkanten med en socialistisk inriktning, men har mer och mer rort sig mot mitten dar det ar lattare att gora fler nojda. "I andra lander pratas det om att Ecuador ar socialistiskt, men om man lever i landet och lar kanna politiken har inser man att det bara ar ett ord; en ytlig inriktning" sade en granne till mig.
Vi i klassen har fatt uppleva olika sidor av kampanjandet. Jag kanner mig mer besviken. Hos oss har det praglats av sa mycket egoism och hycklande medan det nere i Saraguro har speglat landsbygdsmentaliteten och praglats av ett mer kollektivt och solidariskt engagemang. Visst har jag fatt uppleva gladjen i kampanjandet ocksa, jag ska inte saga att det bara varit ett propagerande for egen vinning.
Det ar inte bara det politiska bubblandet jag lamnar. Det var plagsamt att ta farval av min familj. Tararna rann pa oss alla (forutom hos Lizseth som tittade pa oss med stora ogon och undrade varfor vi betedde oss sa underligt). De skrek No se vaya (ak inte!) efter mig nar jag lamnade garden. Jag fortsatte grata nar bussen akte ivag och det gjorde ont att se Punkuwayku forsvinna utom synhall.
Nu ska jag lamna allt. Detta karleksfulla sprak; mi hija (min dotter), mi corazon (mitt hjarta), mi amor (min karlek), mi amiga (min van), mi linda (min vackra), mi reina (min drottning) fran manniskor -bade bekanta och obekanta. Omtanken och nyfikenheten som har praglat mina dagar. De fantastiska omgivningarna. De intressanta diskussionerna. Alla dessa frukter, de redan for mig kanda som aldrig forr smakat sa gott och de som jag aldrig kommit i kontakt med innan som ar helt fantastiska. Alla flator. Musikens toner och dansens rytmer. Imbaburas drakter och farger.
Men jag lamnar bara Ecuador fysiskt. En stor del av mig stannar och mycket tar jag med mig hem. Jag kommer aldrig glomma mitt Ecuador och jag hoppas verkligen att jag en dag kommer atervanda.
Regnet vraker ner utanfor fonstret och Quito ar gratt, sa gratt. Sista dagen i Ibarra var likadan. Vadret speglar sorgen over att lamna detta, men samtidigt gor vadret det lattare att aka harifran. Pa onsdag morgon (ecuadoriansk tid) lyfter vi mot Miami och pa torsdag kvall (svensk tid) landar vi pa Arlanda. Det har blir mitt sista inlagg fran Ecuador.
Cuidense mucho y hasta la victoria siempre!
Therese Bonnevier
Spraksvarigheter
Det ar sa manga tankar och upplevelser som snurrar i mitt huvud, jag blir alldeles yr. Nu har vi en vecka kvar i byn och det ar sa mycket jag skulle kunna skriva om, moten, manniskor och upplevelser som jag har varit med om.
Harom dagen nar jag satt med familjen och at middag, bestaende av en mustig gronsakssoppa kom en gammal kvinna och halsade pa. Hon hade med sig en spann med komjolk, mjolken var en gava till mig. I varan familj har vi ingen ko och det ar inte ofta det bjuds pa den drycken sa det var en lyxvara som kvinnan kom med.
Kvinnan heter Marta och vi brukar motas var och varannan morgon nar jag gar min promenad ner for kullarna for att komma till "centrum " av byn. Hon har en akerplatt ijamte vagen dar jag brukar ga. Marta brukar sta och arbeta pa akern nar jag passerar. Marta talar bara Kichwa och ingen spanska sa vi brukar inte ha nagra langre samtal utan vi halsar pa varandra med ett Hogljutt Alavado!! (Goddag)
Varan besokare blir bjuden pa soppa. Familjen och Marta sitter och pratar pa kichwa, Jag sitter och lyssnar. Sen pratar vi lite om Sverige och att min hemresa narmar sig. Plotsligt borjar Kvinnan grata, utan nagon forvarning. Hon grater och jag forstar inte varfor. Maria min vardmamma berattar han tararna kommer sig av en kansla av utanforskap. Kvinnan pratar och Maria oversatter. Den gamla kvinnan forstar inte och kan inte tala spanska, hon ar ledsen for att hennes pappa aldrig lat henne lara sig. Hon sager att hon ar ledsen for att hon inte kan tala med folk utanfor byn, kan inte tala med mestiser, folk ifran staden. Det ar svart att se pa hur tararna faller. Ofta kan de aldre mannen tala spanska men kvinnor over 55 talar sallan spanska. De har alltid fatt halla sig hemma i byn och inte fatt nagon mojlighet att utbilda sig.
Tararna torkar, vi sitter och leker lite med lilla Nataly. Ibland gar det att gora sig forstadd utan ord. Vi skrattar at bebisen. Nataly har precis borjat forsoka gora lite olika laten som kanske snart borjar likna ord. Jag undrar vilka ord hon kommer att uttala forst, kommer de att bli pa spanska eller kichwa? I varan by talar alla barn bade spanska och kichwa, skolan ar tvasprakig. Men pa manga andra hall haller kichwan helt pa att do ut. Speciellt i staderna. Det ar sorligt att tanka pa att de unga foraldrar som forstar men inte talar kichwa inte heller kopmmer kunna lara sina barn att tala, det gar fort att forlora ett sprak.
Min forhoppnig ar att Nataly ska lara sig de bada spraken, och sa har aven mamma Maria sagt att hon ska gora. Jag hoppas att man ska borja varna mer om sin bakgrund och sitt arv, vara stolt over sitt ursprung.
Marta reser sig for att ga. Det sista hon sager ar att hon kommer sakna vara morgonmoten, vara Alavadomoten. Jag kommer sakna den har byn, det ar sant, es la verdad!!!
Linnea Jonasson,Chimborazo, Sanancahuan alto
Harom dagen nar jag satt med familjen och at middag, bestaende av en mustig gronsakssoppa kom en gammal kvinna och halsade pa. Hon hade med sig en spann med komjolk, mjolken var en gava till mig. I varan familj har vi ingen ko och det ar inte ofta det bjuds pa den drycken sa det var en lyxvara som kvinnan kom med.
Kvinnan heter Marta och vi brukar motas var och varannan morgon nar jag gar min promenad ner for kullarna for att komma till "centrum " av byn. Hon har en akerplatt ijamte vagen dar jag brukar ga. Marta brukar sta och arbeta pa akern nar jag passerar. Marta talar bara Kichwa och ingen spanska sa vi brukar inte ha nagra langre samtal utan vi halsar pa varandra med ett Hogljutt Alavado!! (Goddag)
Varan besokare blir bjuden pa soppa. Familjen och Marta sitter och pratar pa kichwa, Jag sitter och lyssnar. Sen pratar vi lite om Sverige och att min hemresa narmar sig. Plotsligt borjar Kvinnan grata, utan nagon forvarning. Hon grater och jag forstar inte varfor. Maria min vardmamma berattar han tararna kommer sig av en kansla av utanforskap. Kvinnan pratar och Maria oversatter. Den gamla kvinnan forstar inte och kan inte tala spanska, hon ar ledsen for att hennes pappa aldrig lat henne lara sig. Hon sager att hon ar ledsen for att hon inte kan tala med folk utanfor byn, kan inte tala med mestiser, folk ifran staden. Det ar svart att se pa hur tararna faller. Ofta kan de aldre mannen tala spanska men kvinnor over 55 talar sallan spanska. De har alltid fatt halla sig hemma i byn och inte fatt nagon mojlighet att utbilda sig.
Tararna torkar, vi sitter och leker lite med lilla Nataly. Ibland gar det att gora sig forstadd utan ord. Vi skrattar at bebisen. Nataly har precis borjat forsoka gora lite olika laten som kanske snart borjar likna ord. Jag undrar vilka ord hon kommer att uttala forst, kommer de att bli pa spanska eller kichwa? I varan by talar alla barn bade spanska och kichwa, skolan ar tvasprakig. Men pa manga andra hall haller kichwan helt pa att do ut. Speciellt i staderna. Det ar sorligt att tanka pa att de unga foraldrar som forstar men inte talar kichwa inte heller kopmmer kunna lara sina barn att tala, det gar fort att forlora ett sprak.
Min forhoppnig ar att Nataly ska lara sig de bada spraken, och sa har aven mamma Maria sagt att hon ska gora. Jag hoppas att man ska borja varna mer om sin bakgrund och sitt arv, vara stolt over sitt ursprung.
Marta reser sig for att ga. Det sista hon sager ar att hon kommer sakna vara morgonmoten, vara Alavadomoten. Jag kommer sakna den har byn, det ar sant, es la verdad!!!
Linnea Jonasson,Chimborazo, Sanancahuan alto
Gammal skepsis kan forandras
"For 20-30 ar sedan var vi ursprungsfolk tvugna att knaboja och ta av hatten varje gang en mestis eller vit gick forbi, annars blev vi slagna och illa behandlade"
- Ofta berattar byborna om minnen de har fran forr, en historia lika otack som den ar farsk. Jag forstar att manga var skeptiska nar jag och Linnea anlande till denna by som har varit sa utsatt av diskriminering av mestiser som kommit utifran.
Och nu nar tiden har i byn, som blivit som mitt hemma, och i detta land, som jag lart mig att alska, borjar sina ser jag tillbaka pa min tid har.
Jag kanner att jag inte alls ar mest stolt over att ha gett en del klasser i skolorna om olika amnen. Det jag ar mest stolt over ar nog att jag har fatt de aldre kvinnorna i byn - de som var mest skeptiska nar vi kom hit, de som inte vagade se eller halsa pa oss - att de har borjat le mot oss, halsa pa oss och acceptera varan vistelse i deras by. Det gor mig stolt och glad. Forundrad over hur de har andrat installning, vagat lita.
Om 2 veckor ar vi tillbaka till Sverige, ett sverige som aldrig kommer bli detsamma for mig efter 5 manader i Ecuador.
Johanna i Sanancahuan Alto
Chimborazo
Bus(s)liv
Att aka buss i Ecuador ar en speciell upplevelse. Vare sig du aker med lokalbussen eller en buss som tar dig till mer fjarran destinationer. Det som kannetecknar de bada kategorierna ar att de kor otroligt fort, tutar i tid och otid samt slapper ut svarta moln efter sig. Farten kan inte namnas manga ganger nog. Det gar i en sadan hog hastighet att jag under vissa turer trott att busschaufforen misstagit sig sjalv for att vara flygplanspilot redo att lyfta fran marken.
Bussarna ar pyntade med citat fran Bibeln, bilder av Che Guevara, Heinekenburkar, inplastade gosdjur och politiska budskap.
Pa lokalbussarna skumpar det mer eftersom vagarna ar samre upp till byarna. Och for att bussarna ar i samre skick. Vissa bussar verkar sakna dampning och da lyfter jag sakert 3 decimeter ifran satet.
Jag tycker dock om att det inte ar sa principfast; man kan kliva pa och av lite varstans. Dorren ar alltid oppen! Aven bildligt talat.
Busschaufforen har alltid en medarbetare. En sidekick. Den har personen fungerar som inkastare, tar hand om betalningen, underhall av bussen och drommer sjalv om att en dag kora bussen.
Pa langfardsbussarna kan man fa mojlighet att kopa det mesta som kan intas, likt i vantan pa ett sportevenemang hemma. Det saljs chips, notter, grillat kott, brod, yoghurt, frukt, glass, lask och potatis bland annat. Sedan finns det de som bjuder pa en show. Rappare. Clowner. Poeter. Gitarrister.
En annan strategi ar att beratta sitt livs historia for att sedan dela ut karameller till passagerarna i hopp om att de ska lamna pengar for godiset.
Filmer visas ofta. Filmer med mycket pang pang, slagsmal eller karatesparkar ar overrepresenterade.
Det ar ofta som jag ar irriterad pa att skumpa upp och ner pa satet samt pa inkastarens hoga och enerverande skrikande men jag har en kansla av att jag kommer sakna det orsiga nojet som en busstur i detta land bjuder pa nar jag nasta gang satter mig en buss i Sverige.
Bussarna ar pyntade med citat fran Bibeln, bilder av Che Guevara, Heinekenburkar, inplastade gosdjur och politiska budskap.
Pa lokalbussarna skumpar det mer eftersom vagarna ar samre upp till byarna. Och for att bussarna ar i samre skick. Vissa bussar verkar sakna dampning och da lyfter jag sakert 3 decimeter ifran satet.
Jag tycker dock om att det inte ar sa principfast; man kan kliva pa och av lite varstans. Dorren ar alltid oppen! Aven bildligt talat.
Busschaufforen har alltid en medarbetare. En sidekick. Den har personen fungerar som inkastare, tar hand om betalningen, underhall av bussen och drommer sjalv om att en dag kora bussen.
Pa langfardsbussarna kan man fa mojlighet att kopa det mesta som kan intas, likt i vantan pa ett sportevenemang hemma. Det saljs chips, notter, grillat kott, brod, yoghurt, frukt, glass, lask och potatis bland annat. Sedan finns det de som bjuder pa en show. Rappare. Clowner. Poeter. Gitarrister.
En annan strategi ar att beratta sitt livs historia for att sedan dela ut karameller till passagerarna i hopp om att de ska lamna pengar for godiset.
Filmer visas ofta. Filmer med mycket pang pang, slagsmal eller karatesparkar ar overrepresenterade.
Det ar ofta som jag ar irriterad pa att skumpa upp och ner pa satet samt pa inkastarens hoga och enerverande skrikande men jag har en kansla av att jag kommer sakna det orsiga nojet som en busstur i detta land bjuder pa nar jag nasta gang satter mig en buss i Sverige.
En dag ar inte nog, men battre an ingen
Som kvinna, och da speciellt som utlandsk kvinna, ar det ratt jobbigt att ga pa gatorna i manga stader har. Det ropas, det visslas och det smackas ifran mannen vi passerar. I´ve had it up to here (jag haller min hogerhand i hojd med harfastet) med detta beteende! Jag bemoter ljuden med arga ogon och ihopknipen mun. Ibland gor jag tecken med fingrarna i smyg for att fa avreagera mig lite.
Jag forstar inte vad de vill uppna med beteendet? Tror de att det uppskattas, att det ar sa jag vill bli behandlad? Ar de ute efter att forodmjuka mig? Eller tycker de inte att vi kvinnor som inte ar deras fruar, systrar eller modrar ar nagot annat an vandrande objekt? Jag kanske inte alls borde lagga sa stor vikt vid det, men jag ogillar det starkt. Och jag ar sa trott pa det. Det kanns sa respektlost.
Vid matbordet hos min vardfamilj ar Teresa den som serverar maten. Hon ar aven den som lagar maten, tvattar, diskar, stadar och tar hand om barnen. Sedan jag kom hit har Teresa lamnat byn ungefar tio ganger. For det mesta lamnar hon inte ens garden. Om maten pa bordet inte duger far hon hora det, om saltet blivit fuktigt far hon slanga bort det och om tevattnet svalnat far hon koka upp det pa nytt!
Edelina, Manuels syster, ar tva ar aldre an mig. Hon borde ha gift sig for langesedan anser manga har. Edelina vill inte gifta sig. Inte an. Hon har redan en universitetsutbildning och vill garna arbeta som larare. Just nu har hon dock varit utan arbete sedan i december. Edelina har en pojkvan, men det ar det bara jag och Nelly som vet. Om hennes mor Carmen far reda pa det sa maste hon gifta sig pa en gang och darfor haller hon det hemligt. For ungefar tre ar sedan hade Edelina ett forhallande med en kille som hon tyckte valdigt mycket om. Hon holl aven det forhallandet hemligt eftersom hon inte da heller tyckte det var tid for att gifta sig. Dock sa fick hennes pappa reda pa saken och det blev ett otroligt liv. Dag for brollop sattes till och med. Edelina grat i flera dagar, har hon berattat for mig, och vid ett tillfalle tankte hon forsvinna hemifran. Men av respekt och karlek gentemot hennes foraldrar gjorde hon istallet slut pa forhallandet och allt atergick till det normala...
Pa sondag ar det den internationella kvinnodagen. I var parroq Esperanza ska dagen firas med ett evenemang pa torget. Det ska bakas, lagas mat, dansas och broderas. Ett valdigt fint initiativ och bra att dagen uppmarksammas, men jag kanner mig lite kluven infor hur den kommer att firas...
Therese Bonnevier
Jag forstar inte vad de vill uppna med beteendet? Tror de att det uppskattas, att det ar sa jag vill bli behandlad? Ar de ute efter att forodmjuka mig? Eller tycker de inte att vi kvinnor som inte ar deras fruar, systrar eller modrar ar nagot annat an vandrande objekt? Jag kanske inte alls borde lagga sa stor vikt vid det, men jag ogillar det starkt. Och jag ar sa trott pa det. Det kanns sa respektlost.
Vid matbordet hos min vardfamilj ar Teresa den som serverar maten. Hon ar aven den som lagar maten, tvattar, diskar, stadar och tar hand om barnen. Sedan jag kom hit har Teresa lamnat byn ungefar tio ganger. For det mesta lamnar hon inte ens garden. Om maten pa bordet inte duger far hon hora det, om saltet blivit fuktigt far hon slanga bort det och om tevattnet svalnat far hon koka upp det pa nytt!
Edelina, Manuels syster, ar tva ar aldre an mig. Hon borde ha gift sig for langesedan anser manga har. Edelina vill inte gifta sig. Inte an. Hon har redan en universitetsutbildning och vill garna arbeta som larare. Just nu har hon dock varit utan arbete sedan i december. Edelina har en pojkvan, men det ar det bara jag och Nelly som vet. Om hennes mor Carmen far reda pa det sa maste hon gifta sig pa en gang och darfor haller hon det hemligt. For ungefar tre ar sedan hade Edelina ett forhallande med en kille som hon tyckte valdigt mycket om. Hon holl aven det forhallandet hemligt eftersom hon inte da heller tyckte det var tid for att gifta sig. Dock sa fick hennes pappa reda pa saken och det blev ett otroligt liv. Dag for brollop sattes till och med. Edelina grat i flera dagar, har hon berattat for mig, och vid ett tillfalle tankte hon forsvinna hemifran. Men av respekt och karlek gentemot hennes foraldrar gjorde hon istallet slut pa forhallandet och allt atergick till det normala...
Pa sondag ar det den internationella kvinnodagen. I var parroq Esperanza ska dagen firas med ett evenemang pa torget. Det ska bakas, lagas mat, dansas och broderas. Ett valdigt fint initiativ och bra att dagen uppmarksammas, men jag kanner mig lite kluven infor hur den kommer att firas...
Therese Bonnevier
Amazonas öppna sár
Karnavalfirande i Guaysimi i orienten med familjen. Under den första dagen pa karnavalen var det en parad och alla saraguros, som flyttat till eller var pa besök i Guaysimi hade klätt upp sig i sina traditionella kläder för att delta i taget. En stackars asna som pappa Miguel red kläddes upp med ballonger och glittrade fransar. Redan när den kom till centrum där paraden skulle ga av stapeln var den genom svettig. Grimman den hade var av ett plastaktigt rep och efter all den tid som grimman nätt mot den stackars mulen hade det bildats tva djupa skavsar i form av öppna, fuktiga, röda faror som gick tvärs över mulen. När paraden var slut och asnan skulle fraktas hem bands den fast pa ett flak dár även vi mánniskor akte. Repet som höll den fast drogs at da bilen började aka och asnan stretade pa det öppna flaket. Grimman som gick strax under ögat akte in i det öppna ögat medan asnas stretade och det bilades en flod av tarar under det atstramade repet. Jag led mycket med den lilla asna och försökte papeka flera ganger hur grimman gjorde den illa. Det fixar vi när vi kommer hem sade de andra. Inte fick den asnan nagon ny grimma och nar den nagra dagar senare skulle mala sockerrör sag jag hur det kröp sma flugor och djur i skavsaren.
Regskogen är oerhört frisk, grönskade och vacker. Där jag var fanns det mycket uppodlad mark och jag gick bara en liten sväng i regnskogen för att ta mig till familjens bananplantage. Under den tiden han jag tjänna att jag aldrig ville ta mig därifran. Jag badade ocksa i en kristallklar flod i Zamora, pa vágen hem. Senare mötte jag upp handledare och parkamrat Asa i ett samhälle mer norrut där det nästan bara bodde saraguros. Där fanns det änn mindre regskog och änn mer uppodlad akermark. Hela regskogen betäcks av stora upprivna sar dár inte längre frodiga träd far växa. I Sverige tycker jag att det är charmigt med ängar och öppna landskap men i regnskogen blir öppenheten ful och sarliknande. Vad är sillnaden? Varför har människor i Amazonas inte samma rätt, enligt mig, att odla grödor pa bördig mark som bönder som värnar om öppna landskap i Sverige? Skillnaden är ingen. Och faktum är att varenda betande ko som haller skogarna borta är överflódig och ett hot mot naturen. Visst ska vi odla sa att vi far mat pa bordet men de som behöver mest mark av det som tidigare varit vacker skog är just betande kor som sedan kommer att befinna sig pa varat matbord eller som haller oss med mjölk. Ja vi far nog bli veganer allihop om vi vill bevara regnskog samt svensk löv, tall och granskog.
Jennie Áström
Regskogen är oerhört frisk, grönskade och vacker. Där jag var fanns det mycket uppodlad mark och jag gick bara en liten sväng i regnskogen för att ta mig till familjens bananplantage. Under den tiden han jag tjänna att jag aldrig ville ta mig därifran. Jag badade ocksa i en kristallklar flod i Zamora, pa vágen hem. Senare mötte jag upp handledare och parkamrat Asa i ett samhälle mer norrut där det nästan bara bodde saraguros. Där fanns det änn mindre regskog och änn mer uppodlad akermark. Hela regskogen betäcks av stora upprivna sar dár inte längre frodiga träd far växa. I Sverige tycker jag att det är charmigt med ängar och öppna landskap men i regnskogen blir öppenheten ful och sarliknande. Vad är sillnaden? Varför har människor i Amazonas inte samma rätt, enligt mig, att odla grödor pa bördig mark som bönder som värnar om öppna landskap i Sverige? Skillnaden är ingen. Och faktum är att varenda betande ko som haller skogarna borta är överflódig och ett hot mot naturen. Visst ska vi odla sa att vi far mat pa bordet men de som behöver mest mark av det som tidigare varit vacker skog är just betande kor som sedan kommer att befinna sig pa varat matbord eller som haller oss med mjölk. Ja vi far nog bli veganer allihop om vi vill bevara regnskog samt svensk löv, tall och granskog.
Jennie Áström
