Tungurahua spyr aska
Den här synen möttes jag av pá juldagen, borstandes tänderna runt husknuten. Har jag inte vacker utsikt, sá säg.
Maja Hemlin, Apatug, Tungurahua
Med döden ständigt närvarande
Gár det att vänja sig vid döden? Gár det att bli härdad mot detta oundvikliga slut som nágon gáng drabbar oss alla? Kan man bli avtrubbad om döden blir ett alldeles för vanligt inslag i ens vardag? Vi hör ganska ofta om dödsfall i vár omgivning här, ibland av helt naturliga orsaker men ganska ofta har bakgrunden varit en annan. Bara den senaste veckan har vi varit med om tvá dödsfall i vár direkta närhet. En granne till Sofia blev dödad i fyllebrák och en granne till mig dog alldeles för ung av brusten blindtarm.
Vad gällande fyllebrák är ingen av oss förvánad, uppskattningsvis skulle cirka en tredjedel av den unga och vuxna befolkningen här i byarna klassas som alkoholister i Sverige. Det är helt enkelt en konsekvens av fattigdomen och jag kan inte klandra dem. Vem skulle inte överväga olika metoder för att fly in i dimman och slippa stá öga mot öga med alla problem. Här mina damer och herrar, är det frágan om riktiga problem, inte vilka kläder ni ska välja att ha pá er imorgon för mängden i garderoben gör valet för svárt.
Den andra vanliga dödsorsaken är ren okunskap, obildning och vidskeplighet. Min granne fick för nágra dagar sedan ont i magen, mamman skickade dá iväg honom till en marsvinsdoktor för undersökning. Det gár till sá att ”den vise” drar ett marsvin över hela kroppen, beröringen är sá pass hárdhänt att marsvinet dör, (av sjukdomen pástár doktorn). Därefter skärs magen upp pá marsvinet och inälvornas formationer talar om vilken sjukdom det rör sig om. Marsvinsdoktorn hade givit som medicinskt rád att göra ”aguitas” med kamomill, alltsá koka vatten med kamomill. Det är en uppskattad läkeväxt som jag även fár mycket av här hemma. Dock hade sonen blivit värre och tidigt pá morgonen tvá dagar senare hittades han död. Sá smáningom lyckades de i alla fall fá fram att det rörde sig om en inflammerad blindtarm som till slut brustit. Killen var 21 ár... sá onödigt!
I mándags var jag alltsá pá mitt livs första likvaka. Det var mánga människor samlade för att visa sin sorg, de flesta satt insvepta i sedvanliga sjalar utanför det lilla huset. Hundar och barn tumlade omkring pá vanligt vis i mörkret. Pá en stol vid sidan av ingángen satt en grátande syster och skrek ut sin förtvivlan. Inne i ett litet rum stod en stor, blank träkista med glaslock, omringad av ett flertal blombuketter. Runt kistan satt människor i en stor ring medan nágra män gick runt med en plastmugg och spritflaska och bjöd den som ville. (Här tas minsta tillfälle i akt till att supa, även begravningar inbjuder till dessa aktiviteter.) I bakgrunden hörde man tonerna av dyster orgelmusik som strömmade ut ur en lánad stereo. Efter en liten knuff i ryggen av Serafina gick jag fram till mamman som ocksá satt och skrek ut sin förtvivlan, tog hennes hand, sa inte sá mycket men försökte pá nágot sätt överföra mina tankar. Efter ett snabbt ögonkast pá den unge mannen i kistan snubblade jag ut ur rummet för att inte själv lägga mig pá golvet och stortjuta. Pá vägen ut mötte jag den avlidnes tilltänkta maka, de skulle ha gift sig nu under julhelgen...
... Pá vägen hem blev det mycket prat om döden. Jag fick frágan om jag är rädd för att dö. ”Njaaaeee” blev mitt svar, ”tänker aldrig pá den som nágot som skulle kunna hända mig”. Och sá är det väl, känslan av odödlighet hör ungdomen till. Däremot är jag rädd att mista personer jag háller av, rädslan för sorg är värre.
Det är väl som med allt man inte har tillräckliga kunskaper om, det förblir skrämmande. Döden är nog inget man kan vänja sig vid, den smärtar lika hárt var den än slár till. Men den är ofránkomlig.
Som Astrid Lindgren formulerade sig sá klokt genom en av sina sagofigurer. ”Vi föds och vi dör, sá har det alltid varit.”
Vad gällande fyllebrák är ingen av oss förvánad, uppskattningsvis skulle cirka en tredjedel av den unga och vuxna befolkningen här i byarna klassas som alkoholister i Sverige. Det är helt enkelt en konsekvens av fattigdomen och jag kan inte klandra dem. Vem skulle inte överväga olika metoder för att fly in i dimman och slippa stá öga mot öga med alla problem. Här mina damer och herrar, är det frágan om riktiga problem, inte vilka kläder ni ska välja att ha pá er imorgon för mängden i garderoben gör valet för svárt.
Den andra vanliga dödsorsaken är ren okunskap, obildning och vidskeplighet. Min granne fick för nágra dagar sedan ont i magen, mamman skickade dá iväg honom till en marsvinsdoktor för undersökning. Det gár till sá att ”den vise” drar ett marsvin över hela kroppen, beröringen är sá pass hárdhänt att marsvinet dör, (av sjukdomen pástár doktorn). Därefter skärs magen upp pá marsvinet och inälvornas formationer talar om vilken sjukdom det rör sig om. Marsvinsdoktorn hade givit som medicinskt rád att göra ”aguitas” med kamomill, alltsá koka vatten med kamomill. Det är en uppskattad läkeväxt som jag även fár mycket av här hemma. Dock hade sonen blivit värre och tidigt pá morgonen tvá dagar senare hittades han död. Sá smáningom lyckades de i alla fall fá fram att det rörde sig om en inflammerad blindtarm som till slut brustit. Killen var 21 ár... sá onödigt!
I mándags var jag alltsá pá mitt livs första likvaka. Det var mánga människor samlade för att visa sin sorg, de flesta satt insvepta i sedvanliga sjalar utanför det lilla huset. Hundar och barn tumlade omkring pá vanligt vis i mörkret. Pá en stol vid sidan av ingángen satt en grátande syster och skrek ut sin förtvivlan. Inne i ett litet rum stod en stor, blank träkista med glaslock, omringad av ett flertal blombuketter. Runt kistan satt människor i en stor ring medan nágra män gick runt med en plastmugg och spritflaska och bjöd den som ville. (Här tas minsta tillfälle i akt till att supa, även begravningar inbjuder till dessa aktiviteter.) I bakgrunden hörde man tonerna av dyster orgelmusik som strömmade ut ur en lánad stereo. Efter en liten knuff i ryggen av Serafina gick jag fram till mamman som ocksá satt och skrek ut sin förtvivlan, tog hennes hand, sa inte sá mycket men försökte pá nágot sätt överföra mina tankar. Efter ett snabbt ögonkast pá den unge mannen i kistan snubblade jag ut ur rummet för att inte själv lägga mig pá golvet och stortjuta. Pá vägen ut mötte jag den avlidnes tilltänkta maka, de skulle ha gift sig nu under julhelgen...
... Pá vägen hem blev det mycket prat om döden. Jag fick frágan om jag är rädd för att dö. ”Njaaaeee” blev mitt svar, ”tänker aldrig pá den som nágot som skulle kunna hända mig”. Och sá är det väl, känslan av odödlighet hör ungdomen till. Däremot är jag rädd att mista personer jag háller av, rädslan för sorg är värre.
Det är väl som med allt man inte har tillräckliga kunskaper om, det förblir skrämmande. Döden är nog inget man kan vänja sig vid, den smärtar lika hárt var den än slár till. Men den är ofránkomlig.
Som Astrid Lindgren formulerade sig sá klokt genom en av sina sagofigurer. ”Vi föds och vi dör, sá har det alltid varit.”
Maja Hemlin, Apatug, Tungurahua
Feliz Navidad
Nar man aker flak finns det inte sa mycket att gora. En lamplig sysselsattning ar att anpassa jullatar fran Landet Lagom till Landet Langt Bort. Imorse steg vi upp halv fem for att aka flak fran Pedro Carbo till Atacames. 9 mil och 2,5 timmar. Hara ar resultatet.
Mel. Nu har vi jul här I várt hus
Nu har vi djur här i várt hus
Hönor och myror,
Kackerlackor I min säng
Barnen i ring
Skriker Saralinn!
Jagar oss – Spring!
Jag har bett pá foten utav flugan
Löss och myggor ocksá bor i stugan
Tralla la trallalallala tralla lallala tralla lalla
Middag vin vän, stekt ägg igen
Ris och potatis,
Hopp trallallala
Massor med kor med
Puckel sá stor
Pá vägen bor
Mamma, pappa, alla dansar salsa
Cumbia och annat kan dom ocksa valsa
Tralla la trallalallala tralla lallala tralla lalla
Fran oss alla. Till er alla. En riktigt God Jul.
Linn Andersson
Pedro Carbo, Esmeraldas
Mel. Nu har vi jul här I várt hus
Nu har vi djur här i várt hus
Hönor och myror,
Kackerlackor I min säng
Barnen i ring
Skriker Saralinn!
Jagar oss – Spring!
Jag har bett pá foten utav flugan
Löss och myggor ocksá bor i stugan
Tralla la trallalallala tralla lallala tralla lalla
Middag vin vän, stekt ägg igen
Ris och potatis,
Hopp trallallala
Massor med kor med
Puckel sá stor
Pá vägen bor
Mamma, pappa, alla dansar salsa
Cumbia och annat kan dom ocksa valsa
Tralla la trallalallala tralla lallala tralla lalla
Fran oss alla. Till er alla. En riktigt God Jul.
Linn Andersson
Pedro Carbo, Esmeraldas
Brollop i bergen
I min by ar merparten av invanarna protestanter sedan ca 20 ar tillbaka i tiden, tidigare var det katolskakyrkan som dominerade.
Brollop i bergen ar inget man klarar av i en handvandning har i Ecuador. Traditionen bjuder att festligheterna kring brollopet halls i dagarna fyra. Jag och min reskamrat Johanna fick mojligheten att delta under alla dessa dagarna. Det var min vardmamma ( maria) bror som skulle till att gifta sig och da var vi inbjudna. Allt borjar pa fredagen, da ar det stora slaktaredagen. Slakt och vanner kommer med gavor till fastmannen i form av marsvin. Det ar brukligt att hela byn deltar i festligheterna. Det ar inte bara byns marsvin som stryker med denna dag utan aven den nyinkopta ungtjuren gar till slakt. Det var forsta gangen jag har beskadat en slakt och det var ingen vacker upplevelse men det kandes bra att vara med och visa sitt intresse iallafall det var nog mest for deras skull som jag stod och sag pa nar kniven sattes i strupen pa det stackars djuret. Det var dock fint att se hur man tog tillvara pa precis alla delar av djuret, inget ska slangas.
Pa kvallen var det dags for marsvinen att ga mot den sista vilan. Vi var hemma hos min vardmammas pappa (aven brudgummens pappa) traditionen bjuder att det ar brudgummens familj som ska ga med gavor till bruden pa lordagskvallen, darfor skulle nu marsvinen forberedas. Vi samlades alla runt den upptande brasan familjen, farbror, faster broder och systrar. Det var en overklig kansla att sitta dar bland dessa manniskor, som om jag vore nedslappt fran himlen och helt plotsligt befann mig har med dessa manniskor, med dessa manniskor som jag inte kanner men anda kanner jag mig hemma med tackvare gastfriheten och det oppna sattet.
Sitter runt elden, gloden varmer, roken ligger som ett tacke runtomkring oss. Runt mina ben vaxer hogen med marsvin, slakten gar till sa att man snabbt vrider nacken av djuren sen ar det over. Man doppar darefter ned marsvinet i en stoor gryta med hett vatten, detta for att det ska ga latt att plocka av palsen. Kvnnorna borjar att plocka, sen kommer fragan Quiere pelar? Vill du skala? Ja, skala eller plocka vad man nu kallar det, ja nog vill jag prova far ta detta ogonblick denna nya upplevelse och forsoka leva med den var en del av den, jag skalar. Vi forsoker, blir utskrattade, forsoker igen gar battre och battre men det marks att jag ar nyborjare. Och detta ar nog inget jag vill forfina mina kunskaper i heller det var en fin kvall, en fantastiskt vacker upplevelse men det var varmen fran manniskorna och varmen fran elden som jag vill halla kvar vid och som jag kommer att minnas, slakten och skalningen kan jag gott vara utan. Kvallen blev mork och sen och det blev dags att ga till sangs, vi sov over i Marias pappas hus.
Dagen darefter var det stora potatisskalar dagen iallafall for mig och Johanna. Enorma mangder mat skulle tillagas. Vi vaknar pa morgonen gar upp och satter oss vid brasan som haller pa att tandas, brasan vill inte riktigt ta fyr tydligen ar det vedtrana som ar lite fuktiga. Brasan ska tandas for att tillaga maten vid, grilla marsvin och koka soppa i den gigantiska kitteln. Antligen tar elden sig, vi far prova pa att grilla en stund sen ar det dags for potatisskalningen. Ja det ar enorma mangder som ska skalas,vi haller pa i timmar. Jag slanger da och da en blick pa min potatisskalande granne, Manuela, har skalar man med kniv och det ser sa latt och smidigt ut nar manniskorna har skalar men for mig ar det allt annat an enkelt allafall till en borjan. Men efter nagra timmar far jag saga att jag avancerat och jag kanner mig riktigt duktig. Dagen resulterade dock i tva blasor pa mitt hogra pekfinger pga for hart grepp om kniven.
Allteftersom dagen gar strommar folket till, det ar familjemedlemmar och folk ifran brudgummens by som samlas. Det ats, soppa ris och kott, potatis, till maten serveras en speciell dryck som bjuds pa brollop den kallas shisha och bestar av vatten, kornmjol och ett speciellt socker som heter panela det ar ett socker som man koper i en klump och har en lte rundare smak, paminner lite om honung i smaken..
Nar morkret kommer ska vi alla vandra mot brudens hem i grannbyn Achullay. Dar ska gavor lamnas i form av potatis och marsvin upplaggda pa ett stort fat, en helstekt gris och lask. Vi vandrar mot byn. det har precis regnat och vagen vi vandrar bestar av vatten polar och lera. vi halkar oss fram, skrattar, ramlar...nastan. Vi vandrar vidare jag haller en liten pojke i handen han heter Joel och ar syskonbarn till Maria. Jag gar dar och ar radd att falla for om jag faller da drar jag med mig lilla Joel ocksa, men jag haller mig pa benen den har gangen. Efter ett tag kommer en bil, vi far hoppa upp pa flaket och sen bar det ivag i morkret. Val framme leds vi ned mot huset, dar har redan brudens familj och byn samlats. Vi far sitta ned, mer mat serveras soppa, ris och rodbetor, kott. nu bars gavorna fram och alla blir tilldelade lite marsvin, en halv banan och lite brod. Under kvallen halls det lite tal pa kichwa.
Sondagsmorgon, jag vandrar ned for kullarna. Det ar halvmorkt ute. Det ar for andra gangen jag vandrar mot Johannas hus denna morgon. En stund tidigare kom fallet, nattens regn har gjort stigen till lervalling och tillslut kom fallet, jag fick vandra hemat igen och byta klader, till de enda klader jag har rena, de ar inget fina och passar inte till ett brollop men de far duga. Idag ar dagen for sjalva vigseln i kyrkan, vigseln ska hallas i brudgummens by Sentagusta. Framme i Johannas hus moter mig Rosa, Johannas vardmamma. Jag berattar att jag ramlat, hon skrattar hjartligt. Jag ber att fa lana en bajieta, for varmens skull nu nar jag lerat ned min enda varmatroja. Bajieta ar ett av de typiska kladesplaggen som kvinnorna bar har i byn, som en sjal fast den gar lite langre ned over axlarna. Rosa kommer med baijetan men inte bara den, i famnen har hon en hel hog med kladesplagg, hon vill lana ut en anako det ar ett tygstycke som man virar runt midjan som en kjol och faster med ett vackert vavt band, hon kommer med en blus och ett vackert halsband det slutar med att bade jag och Johanna ar uppkladda fran topp till ta i dessa vackra traditionellaklader. Runt mitt har virar Rosa ett tunnare band, som en hastsvans fast bandet gar hela vagen ned. Kronan pa verket blir till sist hatten, min egen hatt som jag kopte redan en utav de forsta dagarn har i byn, den ar toppen att ha mot kylan pa kvallarna mot solen pa dagarna och for att dolja smutsigt har, jamt.
Sa, nu ar vi alla redo for avfard, vi vandrar mot Sentagosto. Nar vi kommer in i kyrkan ar den smyckad med cerpentiner och pappduvor i taket, brudparet med respektive familj vandrar in och satter sig langst fram i kyrkan. Sjalva gudstjansten halls helt pa kichwa sa jag forstar ingeting men det ar fint att sitta med, lyssna pa sangerna och musiken. Mot slutet avger brudparet loftena och sedan far de ga upp pa scenen och mottaga presenterna, ponchos till mannen, baijetas till kvinnan och div koks prylar. Efter kyrkan bar det hem till brudgummen for att ata mer mat.
Mandag
Vi tillbringar formiddagen i Sentagosto. Vi skalar mer potatis, mer mat ska lagas. Nar gasterna kommit och atit halls en gudstjanst utomhus med korsang och musik. Vi vandrar anya till Achullay mer gavor ska overlamnas, denna gang tjurhuvudet och tjurklovar och lask. Folket ar samlat och pa grasmattan star ett bord uppdukat med mat i alla former. Maten ar till bruden och brudgummen plus brudgummens foraldrar. De ater och matar varandra, om inte brudgummen ater upp allt sags det att han kommer bli en dalig make. Men det ar mycket mat och allt ats inte upp och tiden far utvisa huruvida maken blir god eller ej.
Detta var fyra fina dagar, bade att fa se hur ett brollop i bergen gar till men aven att fa komma min familj narmare genom att delta i forberedelserna och jobba tillsammans.
En bymötesbetraktelse
Sitter pa mitt första bymöte i kyrkan i Oñacapac efter att ha bott i byn i en manad. Har inte fatt tillfälle att ga innan da mina förärdrar inte informerat mig innan om att det är. De är mest vana vid turister som antagligen inte är intresserade av bylivet pa det sättet. Klockan är atta pa kvällen och vi brukar närma oss sängen vid denhär tiden i vanliga fall. En kille jag känner fran min organisation FIIS gar upp och ner längs gangen och pratar om jord och analfabetism. Saker jag inte förstar da de är pa kichwa. Min mamma Carmen sitter bredvid mig och viskar da och da vad han pratar om. Vissa ord förstar jag da spanskan blandas in i det traditionella spraket. Tva killar hánger mot ett bord pa altaret. De haller ordning genom att nagon hang tysta ner den mumlande församlingen. En muskulös dalmatiner med lätta prickar gar fram och tillbaka i kyrkan. En bra stund star den pa altaret och tittar ut över församlingen. Bredvid mig och Carmen sitter nagra damer med stickor och garn och handarbetar. Vi sitter tätt pa den lilla träbänken vilket gör att stämningen blir gemytlig. In i kyrkan har ocksa papppa Miguel kommit och strax efter hundn Exi. Jag blir stalt över familjens hund som just nu hälsar pa kvallens första talare da en kvinna jag inte känner igen för tillfället tagit ordet. Efter att ha vandrat runt lite lägger sig Exi lungt pa altaret och myser med stängda ögon medan dalmatinern vaktar mer rastlöst bredvid. Ett litet barn bakom mig krafsar mig i byxlinningen.
Lukten här inne paminner om busslukten. En sval frisk vind som sveper in blandas med lukten av jäst, gamla kläder, smutsig hud, ingnodda säten och alkohol. precis som när jag sitter pa den skakiga bussen med öppna fönster som tar mig fran möten med FIIS i orten Saraguro till min by Oñacapac.
Hunden myser, damen mellan mig och Miguel jäspar, kvinnor handarbetar, barn leker och gnäller och FIIS killen pratar om staten pa blandad kichwa och spanska. Damen mellan mig och Miguel tittar nyfiket pa mig som sitter här och skriver. Hon fragar honom om mig och hör att hon nämner den vanliga fragan ¿soltera?.
Hunden har ihoprullad somnat pa altaret. Damerna bredvid mig har tappat intresset av den pratande FIIS killen. De har all uppmnärksamhet pa en bäbis som guppas till sömns. En ¨ldre dam med glada linjer i ansiktet och stort leende skrattar till och doppar ansiktet i händerna när den talande FIIS killen gar förbi. Han besvarar hennes leende med sin blick och hon tittar avundande pa honom. Av alla människor i den fulla kyrkan verkar det vara hon som lyssnar mest. Da och da rör hon munnen som att hon medhallande mummlar nagra ord.
En frisk doft av eucalyptus blandad med röklukt sveper in i kyrkan. Carmen somnar till en stund pa min axel. Jag lägger armen om henne och hon lutar sig närmare mig. Vad jag hört om att ecuatorianer har svart för närhet stäsmmer inte i min familj. Miguel och damen bredvid honom har somnat rakt upp och ner pa den harda bänken. Den ena med hatten pa topp oc den andra med hatten hängande över ögonen.
/Jennie Aström
La vida en Los Rios
Har i Los Rios borjar saker och ting ordna upp sig. Efter att handledarna som Gabriel och jag skulle haft, "Edgar och Wellington", valde att aka till Guayaquil, istallet for till traffen med handledare och praktikanter, var allt en enda stor rora. Vi fick stanna tva dagar extra i Quito och det var med spand forvantan vi sedan reste atta timmar med buss, for att mota vara nya handledare. Var kontaktperson Asa var med, nar vi i Quevedo traffade vara nya handledare Alberto och Esteban. Orgnisationens "president", det vill saga den hogste inom organisationen var ocksa med. Med annu mer spand forvantan satte vi oss pa den buss, som ledde oss till en almuerzo i Vinces.
Under almuerzon i Vinces, fick vi varsitt boende. Gabriel skulle bo hemma hos Esteban, ett mycket enkelt boende utan el och rinnande vatten. Jag fick bo hos var andra handledare Alberto. Har i ecuador handlar mangt och mycket om missforstand och sa var det aven i det har fallet. Vara handledare hade missforstatt Fenocins krav, som sager att man inte far bo i samma hus som sina handledare.
Hur som helst sa blev jag valdigt overraskad pa ett positivt satt, nar jag kom till "San Jose", platsen dar jag skulle bo. Jag klev av den rangliga bussen och skadade den vackra platsen framfor mig. Solstralarna glittrade som silver i floden och mangotraden strackte sina langa grenar ner mot vattnet. Jag blev bemott pa ett valdigt vanligt satt av personerna i byn. Asa som skulle overnatta i byn forsokte forklara for Alberto att praktikanterna inte fick bo hemma hos sina handledare. Alberto sade att jag skulle bo i sonens hus, ett hus som vid den tidpunkten inte hade tak, fonster eller dorrar. Han pastod att det inte skulle ta mer an tva dagar. Eftersom mañanatanket ar val utbrett over saval Ecuador som over ovriga Sydamerika, sa sprack den tidsplanen.
Sa kom det sig att jag under den forsta tiden, bodde hemma hos min handledare. Den forsta tiden i byn var ganska spannande. Svart att beskriva den med ord, samtidigt som jag langtade hem, forundrades jag over hur vacker naturen var. Nagra av personerna i byn, visade mig runt. De visade de val utbredda majs,soja och risfalten. Jag fick aven beskada mangotraden, bananplantorna, citrontraden med mera.
Gabriel, som bodde hos var andra handledare, fick vandra en och en halv timme varje dag. Sedan hade han en dryg halvtimme till Vinces och ytterliggare 40 minuters resa till San Jose. Eftersom han och jag ska samarbeta med att forbereda workshops och dylikt, sa var det nodvandigt att han skulle flytta till ett stalle narmare San Jose. Under narmare tva veckors tid bodde bada tva i Albertos hus, samtidigt som han letade efter ett nytt boende at Gabriel.
Under forra veckan akte vi med handledarna till Quito, for att fira Fenocins 40 - arsjubileum. Det var valdigt roligt att traffa och dela erfarenheter med vara andra klasskamrater som ocksa var dar.
I Quito tog Fenocinledningen ett ordentligt snack med vara handledare och papekade ater en gang, att de maste fixa nya boenden till oss. Handledarna akte hem pa en sondag, samtidigt som vi ovriga stannade till onsdag veckan efter.
Spanda satte vi oss pa onsdagen pa en olidligt lang resa med buss fran Quito till San Jose. Manga tankar fanns i mitt huvud. Om handledarna inte fixade nytt boende, vad skulle handa da?
Skulle vi behova byta organisation, kanske i Esmeraldas?
Eller i bergen?
Nar vi onsdags anlande till San Jose, var vi beredda pa precis vad som helst.
Val framme mottes vi av en glad familj. Hela sonens hus var sa gott som klart. Det enda som nu saknades var en ytterdorr. Den fanns dar men var inte monterad pa huset. Alberto forklarade for oss att en av oss skulle bo i sonens hus, tillsammans med sonen och hans fru. Den andre skulle bo i Gregorios hus, cirka 20 meter bort. Efter en diskussion beslutade vi att jag skulle flytta till Gregorios hus.
Sa loste sig allting. Familjen som jag nu bor hos ar mycket trevlig. Den bestar av Gregorio, hans fru och deras tre barn, "Esaias", "Melissa", och "Marisol". Tidigt varje morgon gar Gregorio upp, for att jobba pa bananplantagen. Jag har tankt att folja med Gregorio och jobba nagon dag. Det ar en mycket bra erfarenhet. Dessutom ser jag fram emot att se gryningssolen, resa sig over bananfalten.
Soliga halsningar Torbjorn Sandstrom
Dansanta dagar i Quito!
Sa sags vi igen. Alla hade fatt lite mer farg i ansiktet, loppbett pa kroppen och ett storre ordforrad pa spanska. Det var kramar, det var gladje och det var mycket dans!
Festdagar i Quito i flera bemarkelser. Vi var dar for att fira FENOCIN´s 40-arsjubileum, vi firade var egen aterforening och detta sammanfoll med "festdagarna" i Quito (El año 2008 marca 474 años de la fundación española de Quito, 30 años desde que fue nombrada Patrimonio Cultural de la Humanidad y abre la conmemoración del Bicentenario del 10 de agosto de 1809, fecha histórica fundamental para el país).
Det var intressant att hora om allas upplevelser under den forsta manaden. Manga liknande upplevelser hade vi erfarit, men det var ocksa manga skilda berattelser. Nakenchockar, kommentarer om dovstumhet och missforstand pa grund av spraket. En av oss blev till och med kvarlamnad av bussen vid ett vagstopp, var pa parkamraten inte markte det! Haha! Vi har skrattat at en del historier, forstatt varandra i aterupplevandet av nagra andra mindre roliga skeenden och tillsammans planerat infor kommande manader.
Allt var sa latt och underbart igen i Quito. Men det var en annan verklighet. Det kandes skont att komma tillbaka till Punkuwayku. Nar jag klev av den sista bussen blev jag lugn av att kliva ut i den tysta naturen. Det enda jag horde var ljuden fran nattdjuren och barn som lekte pa nagra gardar vid sidan av vagen upp mot familjen. Det blev ett kart aterseende aven dar, de sade att de hade saknat mig och att det hade kants tomt utan mig.
Idag har jag och Lina kastats in i praktikverkligheten igen. Pa morgonen hjalpte vi till med utdelning av livsmedel till manniskor over 65 ar, handikappade och barn mellan 2 och 5 ar. Det ar ett projekt som Rafael Correas regering har utformat och som utfors var tredje manad. Efter nagon timma dar fick vi delta i en "taller" om de olika regeringarnas roller. Till exempel vilka uppgifter de olika regeringsnivaerna ansvarar for.
Det kanns bra att vara tillbaka. Over forvantan faktiskt. Men jag ser fram emot nasta aterforening, for det har ar manniskor som jag intensivt levt tillsammans med i tva manader och nu saknar jag dem i min vardag. I Quito skalade vi for var klass och jag vill utbringa nagot liknande har; vilka grymma manniskor jag far lara kanna, mer och mer for varje gang vi ar tillsammans!
/Therese
Festdagar i Quito i flera bemarkelser. Vi var dar for att fira FENOCIN´s 40-arsjubileum, vi firade var egen aterforening och detta sammanfoll med "festdagarna" i Quito (El año 2008 marca 474 años de la fundación española de Quito, 30 años desde que fue nombrada Patrimonio Cultural de la Humanidad y abre la conmemoración del Bicentenario del 10 de agosto de 1809, fecha histórica fundamental para el país).
Det var intressant att hora om allas upplevelser under den forsta manaden. Manga liknande upplevelser hade vi erfarit, men det var ocksa manga skilda berattelser. Nakenchockar, kommentarer om dovstumhet och missforstand pa grund av spraket. En av oss blev till och med kvarlamnad av bussen vid ett vagstopp, var pa parkamraten inte markte det! Haha! Vi har skrattat at en del historier, forstatt varandra i aterupplevandet av nagra andra mindre roliga skeenden och tillsammans planerat infor kommande manader.
Allt var sa latt och underbart igen i Quito. Men det var en annan verklighet. Det kandes skont att komma tillbaka till Punkuwayku. Nar jag klev av den sista bussen blev jag lugn av att kliva ut i den tysta naturen. Det enda jag horde var ljuden fran nattdjuren och barn som lekte pa nagra gardar vid sidan av vagen upp mot familjen. Det blev ett kart aterseende aven dar, de sade att de hade saknat mig och att det hade kants tomt utan mig.
Idag har jag och Lina kastats in i praktikverkligheten igen. Pa morgonen hjalpte vi till med utdelning av livsmedel till manniskor over 65 ar, handikappade och barn mellan 2 och 5 ar. Det ar ett projekt som Rafael Correas regering har utformat och som utfors var tredje manad. Efter nagon timma dar fick vi delta i en "taller" om de olika regeringarnas roller. Till exempel vilka uppgifter de olika regeringsnivaerna ansvarar for.
Det kanns bra att vara tillbaka. Over forvantan faktiskt. Men jag ser fram emot nasta aterforening, for det har ar manniskor som jag intensivt levt tillsammans med i tva manader och nu saknar jag dem i min vardag. I Quito skalade vi for var klass och jag vill utbringa nagot liknande har; vilka grymma manniskor jag far lara kanna, mer och mer for varje gang vi ar tillsammans!
/Therese
